Federley kan få riksdagen att ta steget in i 2000-talet

Den centerpartistiske riksdagsledamoten Fredrik Federley har väckt uppmärksamhet med sitt alter ego Ursula. Det är flera bollar som kastats upp i debattluften. Och det intressanta är inte om Federley på något sätt är mutad, utan om han (och Ursula) är med och tar riksdagen runt tjugohundratalshörnet?

För det första kan vi konstatera att mediernas livsluft i hög grad är att avslöja diskrepanser mellan makthavarnas privatliv och deras offentliga roll.

Medierna älskar att konfrontera den sparsamme folkpartisten med den slösaktige som åker iväg med regeringsplanet på nöjesresa. Eller finansministern som köper svartjobb. Det kan också vara socialdemokrater som bekämpar pigavdrag men själv utnyttjar dem. Eller som köper loss sin lägenhet trots att deras partiprogram motsätter sig privatisering av allmännyttan.

Problemet uppkommer när det finns en asymmetri mellan den publika figuren och den privata. En polischef som uppträder med stora ord om jämställdhet och kvinnors roll, och sedan på sin fritid förnedrar kvinnor, har inte bara ett juridiskt problem utan också ett moraliskt.

Vi behöver bara tänka ”katolsk präst” så framträder problemet tydligt. Eller i backspegeln konstatera att landsfadern Per Albin Hanssons två ”hustrur” framträder i viss disharmoni gentemot folkhemsvisionen.

Men dessa frågor är inte tillämpligt på Fredrik Federley. Han är en mycket transparent person, som inte smusslat med sin Ursulakaraktär, utan tvärtom givit stor offentlighet åt sina vanor. Det medierna gjort i det här fallet är bara att skriva om sådant som redan varit känt för den ivrige nätläsaren. Så låt oss glömma den saken.

Men hur är det då, ska riksdagsledamöter ha bisysslor som hotar deras ställning som lagstiftare? Var går gränsen för mutor?

Här har riksdagen tydliga regler för vad som är tillåtet och inte. Det kan finnas gränsfall, men i huvudsak går vi mot en ökad öppenhet. Vi kanske till och med bevittnar en återgång till den traditionella ordningen där riksdagsledamöterna hade ett ”riktigt” jobb som bas, medan förtroendeuppdraget var mer tillfälligt.

Därför är det bra om riksdagsledamöter har bisysslor. En ledande politiker i justitieutskottet har sannolikt mycket stor nytta av att samtidigt upprätthålla sin praktik som advokat. Eller praktisera lite i sjukvården under sommaren, för att dels hålla sig ajour med sitt yrke, dels få den nära vardagskontakten som ett sådant jobb ger.

Det viktiga är att reglerna för hur detta redovisas till riksdagen följs.

Frågan är hur vi ska betrakta den som extraknäcker som bloggande dragqueen?

Ur 1900-talsglasögon är det förstås problematiskt. Det är inget jobb att åka på charterresa och sedan twittra eller blogga om sina äventyr. En riktig riksdagskarl från bondeförbundet kör traktor eller möjligtvis, om det nu ska vara nödvändigt att skriva, författar böcker till hembygdsgårdens 100-årsjubileum.

Men tiderna förändras. Vi lever nu i ett pontillistiskt samhälle, där de fasta konturerna löses upp och det homogena blir heterogent.

Förr i världen hade Fredrik Federley tvingats leva ett dubbelliv, i dag är det tillåtet att ta ut svängarna lite. Vi blir allt mer toleranta. Det normala försvagas och det blir normalt att vara onormal. Den som drömmer om att få gå runt i mormors underkläder kan få göra det.

Låt oss därför spekulera om inte fenomenet Federley/Ursula indikerar en samhällsförändring, ett tecken på att vi är på väg in i ett samhälle där individen upplöses och allt fler lägger sig till med multipla personligheter.

I det senaste numret av Arena diskuteras detta om att det vi betraktat som ”individ” förvandlas till en ”divid”. Alltså, vi har inte en personlighet som vi försöker finna och framkalla, utan vi har olika alternativa personligheter. Att leva ett liv handlar inte om att hitta det ”rätta” jaget, utan att odla olika möjliga variationer.

I så fall ska vi inte betrakta Fredrik Federley som två personligheter, dels riksdagsledamoten, dels den bloggande Ursula, utan som ett livsprojekt vars status just nu är Fredrik i riksdagen och Ursula på betald charterresa, för att i morgon kanske vara restaurangägare på Stureplan som en personlighet, och fäbodsstinta i Gagnef som en annan personlighetsvariant.

Ur det här perspektivet är vi alla på väg mellan olika personlighetstolkningar, vi är fragmentariska över tid och rum, vi har inte riktning mot att bli en kompakt och konsistent person, utan ett knippe av ständigt föränderliga personligheter som dels frodas parallellt, dels avlöser varandra över tid.

Fenomenet har kallats för ”mobilism” av filosofen (och popstjärnan, och debattören, och producenten…) Alexander Bard. Poängen är att vi aldrig stelnar i en form utan hela tiden är på väg någonstans. Vi får vänja oss vid att riksdagen i framtiden inte består av en grå förutsägbar massa, utan likt samhället i övrigt kommer att vimla av färgstarka individer som hela tiden omprövar sina ställningstaganden och personligheter.

Framtiden får utvisa om Fredrik Federley brutit ny mark och inlett en era där även riksdagsledamöter tillåts att ha flera strängar på sin lyra. Att de uppträder som ”artister” vid sidan om det tunga sammanträdandet i utskott och kommittéer.

Ytterst är det ändå väljarna som avgör om de vill ha en samling förtroendevalda primadonnor. Hur mycket gråmelerat 1900-tal vill de ha kvar? Och hur mycket 2000-tal klarar den centerpartistiska väljarkåren av? I höst vet vi svaret.