Schyman och Åkesson
har fel på samma sätt

Alla muslimer våldtar inte. Alla män slår inte sina fruar. Alla kvinnor är inte offer. Ändå står Feministiskt initiativs Gudrun Schyman och gapar ikapp med Sverigedemokraternas Jimmy Åkesson som om motsatsen gällde i SVT:s Agenda i söndags.

Schyman anklagar Åkesson för att kollektivisera invandrarnas skuld i brottsstatistiken och Åkesson kontrar med att förklara att Schymans kreativa könsmaktsordning är ett exempel på samma sak. Och nog har de bägge rätt, på var sitt sätt, och fel på ett och samma vis, samtidigt.

Debatten mellan Schyman och Åkesson illustrerar så väl det absurda i bägges världsbilder. Bilder som de går till val på den 19 september. Bilder som kraftigt förenklar komplicerade samband och som levererar enkla lösningar på svåra problem.

Såväl Fi som Sd ägnar sig åt att synliggöra symptomen. Vidare lägger de stor kraft på att bota sjukan, men bara på konstgjord väg. Inte en gång frågar de sig vad som egentligen givit upphov till den världsbild som de byggt hela sin politik på att bekämpa.

Den gemensamma nämnaren i deras respektive politik handlar om att identifiera grupper för att i nästa steg ställa dessa grupper mot varandra. I Schymans och Åkessons värld saknar individer rättigheter. Istället tilldelas kollektivet rättigheter, ansvar och skuld. Men när de uppdiktade, eller reella strukturerna, ska desarmeras fråntas även individerna och de enskilda valen allt sitt värde.

Men det farliga i Schymans och Åkessons, utifrån deras perspektiv välmenta, resonemang är att generaliseringar, cementering av föreställningar och fördomar tillåts gro under en välpolerad fasad. Detta sker i princip alltid till nackdel för den stora majoriteten medlemmar i ett påhittat kollektiv som helt saknar intresse för den fråga gruppen satts att företräda.

Åtgärder som föreslås av politiker med detta synsätt är alltid trubbiga och blinda för de lösningar som effektivt skulle kunna förändra det upplevda problemet i grunden. Om vi stoppar invandringen, kastar alla våldsamma män i fängelse och kvoterar in alla som biologiskt kan klassificeras som kvinnor i bolagsstyrelser, kanske antalet våldtäkter sjunker, kvinnomisshandeln upphör och toppkarriärrelaterad ojämställdhet elimineras. Men till vilket pris?

Det finns många oroväckande tendenser i årets valrörelse. En av de allvarligare bottnar i föreställningen om att symbolpolitik, särintressen och dynamiken, som ofrånkomligen uppstår, när grupper ställs mot varandra, är tecken på handlingskraft. Inget kunde vara mer felaktigt. Det väljarna i de flesta fall efterfrågar är en politik som aktivt river hinder. En politik som skapar förutsättningar för människor att utifrån egna önskemål skapa det liv de önskar.

När ”strukturen”, ”invandrarna” eller ”könsmaktsordningen” blir verkligare än de enskilda beståndsdelarna försvåras en seriös diskussion om de riktiga problem som trots allt finns i samhället. För det är ett problem att det finns muslimer som våldtar, män som slår och kvinnor som faller offer i olika sammanhang i Sverige år 2010. Frågan är utifrån vilket perspektiv problemen ska bekämpas.