Så förlorade Sahlin valet

Den socialdemokratiska valförlusten 2006 var lättbegriplig. Socialdemokraterna hade regerat i tolv år. Valrörelsen präglades av att väljarna var lika trötta på Göran Persson, som han verkade vara på väljarna. Trots detta blev förlusten knapp, 120 000 röster skilde blocken.

Gårdagens valförlust är betydligt tyngre. Gapet till borgerligheten har ökat till 320 000 röster och dessutom har de främlingsfientliga Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen. Socialdemokraterna har rasat till en rekordlåg nivå. Hur kan det som upplevdes vara en tillfällig formsvacka förvandlas till denna katastrof?

De flesta ingredienser till en politisk kollaps har funnits med länge. Detta handlar inte bara om en misslyckad valrörelse. Missgreppen under mandatperioden behöver analyseras i lugn och ro. Några av dem kan dock redan nu lyftas fram:

  Obefogatsjälvförtroende

Efter förra valet trodde allt för många att det räckte att Göran Persson lämnade partiledarposten för att vara på banan igen. Visst lyftes bristerna inom skolpolitik och otydligheten inom jobbpolitiken. Men det sågs som enkelt att lösa.

När Mona Sahlin drog igång rådslagsarbetet visade hon hur motståndet underskattades. Bakom Moderaternas omorientering fanns en tydlig agenda hos moderatledningen om vart de skulle och hur de skulle ta sig dit. En agenda som helt saknades hos Socialdemokraterna. Resultatet av rådslagsarbetet blev därmed, med något undantag, vagt och innehållslöst.

Oppositionspolitiken präglades, trots tydliga signaler på motsatsen, av en tro på väljarnas misstroende mot alliansregeringen. Men Fredrik Reinfeldt upplevdes tidigt som förtroendeingivande. För att de rödgröna skulle vinna valet räckte det inte att bygga på ett missnöje med det bestående, de måste skapa ett eget bättre alternativ. Det faktum att S gått bättre i kommunerna än på riksnivån, medan det varit tvärtom för M visar tydligt på detta misslyckande.

  Märkliga prioriteringar.

Rådslagsarbetet innebar också att inga besked kunde ges i viktiga frågor. När ilskan var som störst mot försämringarna i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen hade Mona Sahlin inga svar. Ännu mer olyckligt var att skattefrågan låg utanför rådslagen. Redan tidigt började skatteutspel ske utan koppling till vad skatterna skulle användas till. Socialdemokraterna bjöd in till den skattediskussion som sedan blev en black om foten.

I valrörelsen har detta blivit ännu tydligare. De rödgröna har ideligen tvingats diskutera skatteförslag helt frikopplat från vad skattepengarna skulle användas till.

  Makt viktigare än politik

När Sahlin tillträdde deklarerade hon att politiken måste läggas om för att de skulle vinna nästa val. På samma sätt lät det när det rödgröna samarbetet deklarerades. Syftet var att skapa ett trovärdigt regeringsalternativ.

Problemet var att de glömde prata om vad de skulle använda makten till. Det framstod som att regeringsmakten var viktigare än politiken. Värst blev detta för Socialdemokraterna, vars identitet suddats ut i ett samarbete, där V har upplevts stå för det röda och MP det gröna.

När det gällde Sverigedemokraterna kom också maktfrågan i centrum. Fredrik Reinfeldt fick ständigt frågan om han skulle samarbeta med dem eller inte. Det ledde till att Sverigedemokraterna ständigt kom i centrum och ständigt hamnade i den offerroll de ville vara i.

  Bristande mobilisering.

Relationen med fackföreningsrörelsen har successivt försvagats. För lite har gjorts för att fackföreningsrörelsen ska känna sig lyssnad på, och det märks. Det har bidragit till att Socialdemokraterna knackat dörr i stället för att naturligt finnas på arbetsplatserna. Det påverkar. På jobbet pratas om frågor med koppling till arbetslivet. I hemmiljö blir det mer bensin- och fastighetsskatter. Att många känner sig som arbetare på jobbet och som medelklass i hemmet är en motsättning som Moderaterna framgångsrikt lyckats exploatera.

Den socialdemokratiska eftervalsanalysen får inte präglas av en jakt på syndabockar bland media, samarbetspartier och närliggande organisationer. Det behövs en självrannsakan.

Socialdemokraterna har tidigare klarat att bygga breda samhällsallianser. Arbetarklassen, i snäv bemärkelse, har aldrig räckt som väljarunderlag. Grunden för dessa allianser har varit politiska lösningar som varit attraktiva för många fler.

Nästa oppositionsperiod får inte se ut som den förra. Fokus måste bli att skapa ett fullödigt politiskt alternativ. Socialdemokraterna kan aldrig bli bättre på skattesänkningar än Moderaterna. Den socialdemokratiska politiken måste i stället präglas av en tydlig vision av hur samhället ska se ut. Det har man inte klarat denna gång