Centern måste kasta ut Maud

Centerpartiet fyller 100 år i höst. Partiet har under en lång tid medverkat till att förbättra vårt land och människornas förhållanden, och det skulle ha kunnat bli ett glädjens och triumfens firande. Men partiets ledning svek de grundläggande värderingarna.

Under 96 år har människor på landsbygden och mindre tätorter kunnat lita på C som den självskrivna försvararen av landsbygd och glesbygd samt människor med små ekonomiska förhållanden. C har under åren blivit känt för att:

 Sätta människors lika värde högt.

 Kämpa för allas möjligheter att kunna leva och bo samt finna en försörjning i hela landet.

 Eftersträva lika villkor vad gäller infrastruktur och samhällstjänster i hela landet.

 Ha ett mycket stort förtroende i kommunerna.

Vi har varit stolta över vårt parti.

Allt detta är nu, genom de senaste årens låtgå-liberalism och medvetna fjärmande från de politiska grundvalarna, förskingrat. Taburetterna, makten och pengarna har varit värdefullare än Centerns politiska hävdvunna värdegrunder.

C har gjort ett katastrofval.

Vad kan man annars säga om en förlust av 6 av 29 riksdagsmandat och närmare 17 procent av rösterna i riksdagsvalet? I de övriga valen har C förlorat röster och mandat i nära 80 procent av landets kommuner och i alla landsting utom Stockholms län, där det blev oförändrat.

Förlusterna, ofta 20-50 procent av rösterna, har medfört att vart fjärde landstingsmandat och vart femte kommunfullmäktigemandat i landet har gått förlorade. S-förlusterna är i jämförelse blygsamma.

Centerpartiets starka inflytande i landets kommuner är förlorat och en hel rad av partiets landstings- och kommunalråd får lämna i från sig sina poster från den nya mandatperiodens början. Har C-företrädarna i alla dessa landsting och kommuner då fört en dålig politik?

Nej. Felet ligger i den gemensamma nämnaren: partiets ledning och agerandet i alliansregeringen. Väljarna röstar ofta lika i de tre valen, och när man då tagit avstånd från alla C-politiskt främmande beslut och alliansanpassningen på riksplanet har det verkat över hela linjen.

Ibland har budbäraren också haft en för centerfolk ovanlig framtoning, som gjort väljarna undrande över budskapet. Förutom det ständiga Stockholmsperspektivet på besluten har det också funnits odemokratiska inslag av det skamligare slaget (i till exempel kärnkraftsfrågan).

Blev det då inga C-framgångar i detta val? Jodå, i Stockholm och dess kranskommuner. Där har C-rösterna ökat betydligt på till exempel Östermalm, i Vaxholm, Lidingö och Täby.

Strategin att satsa på välbeställda storstadsområden med stor andel höginkomsttagare har lyckats. Totalt har 14 kommuner i Storstockholmsområdet ökat antalet C-röster i riksdagsvalet.

Centerns ledning har under valrörelsen sagt att man inte fått fram sitt budskap och att man haft svårt med kommunikationen. Detta tycks dock inte gälla Stockholmsområdet. Där har budskapet nått fram – och dess innehåll och värde har också uppfattats av övriga delar av landet.

Ett tydligare bevis på vem och vilka delar av landet C numera företräder kan man knappast få. Landsbygdens folk och företagare känner sig övergivna och med dem bönderna. Tiden som landsbygdens parti är förbi.

Intressant att notera är vad som hänt här i Ånge kommun. Efter ett flertal försök att komma till tals med partiets ledning gick vi i våras ut med budskapet att vi inte var beredda att stötta Maud & co inför valet, utan att ansträngningarna skulle inriktas på kommunvalet med grundläggande centervärderingar som vägledande i valarbetet. Vi ville inte bli förknippade med centralcentern.

Valresultatet gav ett bra kvitto på att vår linje var lyckad. Våra lokala väljare såg att det fortfarande fanns genuin C-politik att rösta på och vi kunde genom att behålla våra fem mandat i kommunfullmäktige bli den enda kommunen

i Mittregionen (Y och Z län) som inte förlorade mandat. Samtidigt blev röstminskningen i andra norrlandskommuner med några undantag 20-60 procent och många mandatförluster.

Valresultatet är en katastrof för Centern. Den förändring av partiets politiska inriktning och innehåll som fått styra arbetet under mandatperioden har varit ödesdiger. Man har ignorerat varningssignaler från det tålmodiga C-folket och drivit en politik mot medlemmarnas intressen och mening. Ledningen har misslyckats och måste nu lämna plats för andra med bättre känsla för vad C-politik är och bör vara.

Centerpartiet har nått sina största framgångar utanför regeringen, när man tillsammans med andra varit beredda att ta ansvar för vårt land och folk i svåra tider. Lämna regeringen – och återgå till framgångspolitiken!