Fler borde göra som Arkelsten

Moderaternas nya partisekreterare Sofia Arkelsten kritiseras för att hon som riksdagsledamot har åkt på studiebesök som arrangerats och betalats av bland andra Shell och av kärnkraftsindustrin. Detta anses på sina håll vara så pass olämpligt att krav på hennes avgång ekar i spalterna.

Jag hoppas att hennes ordförande Fredrik Reinfeldt står pall för stormen. Det är ett svaghetstecken om han offrar henne. Han rekryterade Arkelsten för att hon representerar något annat än de gamla partifållorna. När hon nu visar sig vara just oförvägen och självtänkande så får Reinfeldt precis det han ville ha.

Jag känner inte Sofia Arkelsten. Vi kommer från olika generationer och olika partier. Jag vet inte särskilt mycket om hennes handel och vandel. Den affär hon nu ställt till med är hur som helst av stort principiellt intresse för politiken i allmänhet och för riksdagen i synnerhet.

Sedan tvåkammarriksdagen avskaffades har riksdagsledamotskapet steg för steg förstatligats. Tidigare var normen att ledamöterna förväntades upprätthålla sina yrken och sysselsättningar. Det ansågs viktigt för den representativa demokratin att ledamöterna levde i de skilda verkligheter som de kom från. Ledamöterna bildade ett myller av särintressen som skapade en god grund för avvägda beslut.

Mycket av detta har gått förlorat. Den våldsamma upphetsningen över att Thomas Bodström kombinerade sitt advokatyrke med riksdagsuppdraget är ett tydligt tecken på att normen har förskjutits.

Upprördheten över att Arkelsten låtit Shell och kärnkraftsindustrin betala hennes omkostnader vid studiebesöken är samma andas barn som Bodströmkritiken. Riksdagsledamöterna ska hålla sig på sin (statliga) kant och inte beblanda sig med andra intressen. Denna utveckling är ett elände.

När företaget Shell bjuder in politiker till informationsträffar så vet alla vad det handlar om. Bolaget vill utöka sitt nätverk och eftersträvar ökad politisk förståelse för sin verksamhet. För en politiker som deltar på informationsträffarna ges möjligheter till djupare insikter och till trimning av sina egna argument.

Jag har läst några hundra läsarkommentarer till olika artiklar om Arkelstens besök hos Shell. En mycket stor majoritet av kommentarerna är framförallt negativa till Shell som exploatör av naturvärden och som oljebolag allmänhet. Många gör därefter en logisk kullerbytta typ ”Eftersom Arkelsten träffar ett företag som jag tycker är dåligt så är också Arkelsten dålig”.

Ska en riksdagsledamot bara få träffa goda och snälla aktörer; är det vad kritikerna menar?

För en politiker som oroar sig för oljeberoende och klimatfrågor borde det närmast vara en plikt att träffa ett företag som Shell. Man kan tycka och tänka precis vad man vill om Shell. Men Shell kan inte tänkas bort. Den som verkligen vill få något gjort i klimatpolitiken måste förstås söka kunskap och kontakt med företag och organisationer som påverkar klimatet här och nu.

Att Shell betalar är inget att gnälla över. Skattebetalarna är säkert glada över att slippa en och annan utgift för politikerna. Mutanklagelserna mot Arkelsten är nonsens. Jag har själv varit riksdagsledamot. Tro mig: få ledamöter betraktar ännu en flygresa, ännu en hotellnatt och ännu en representationsmiddag som en muta.

Sofia Arkelsten anklagas också för att under en period ha suttit i styrelsen för ett privat företag. Man tar sig för pannan. I dessa tider när det knappt går att uppbåda en enda företagare i riksdagslängden är det självklart nyttigt för folkstyret om ledamöterna skaffar sig handgripliga kunskaper om hur det fungerar i näringslivet.

Öppenheten är förstås helt avgörande. Den ledamot som smyger med var man varit och med vem som betalar lever med rätta farligt. Sofia Arkelsten har så vitt jag förstår varit föredömligt öppen med sina besök och med vilka intryck studiebesöken har gjort hos henne.

Riksdagsledamöterna är folkvalda. De avgör själva vilka intressen och aktörer de vill låta sig påverkas av. Riksdagsledamöter är per definition jäviga. Det är deras uppdrag. Väljarna avgör sedan om de känner förtroende för de intressen som ledamoten företräder.