Maktkampen bäddar för ny valförlust 2014

Proppen är ur och socialdemokratin kan äntligen diskutera det socialdemokratin är allra bäst på, nämligen personfrågor. Maktränderna går aldrig ur, inte ens efter två katastrofval i rad. När hela svenska väljarkåren vill veta vad Socialdemokraterna vill göra av eventuell makt, så grottar partifolket ånyo ned sig i personfrågor. Därmed inte sagt att personfrågor inte är viktiga men om man tittar på hur diskussionen förs och från vilka parter den förs, så handlar det, möjligen (men bara möjligen) med Håkan Juholt som undantag, om positionering inför nya uppdrag i partitoppen.

Men partistyrelsen får skylla sig själva att kristänkandet har förbytts i personkritik. Den långsamma hanteringen av effekterna kring valresultatet får snarast hanteringen efter tsunamikatastrofen 2004 att verka snabb, effektiv och handfast. Det är som om det inte finns någon kris att hantera. Partiet kan inte vänta på att återfå makten så att det blir business as usual. Men då glömmer man bort att befolkningen skickat ett mycket tydligt budskap att man vill se något annat än vad partiet lyckats formulera så här långt under det tjugoförsta århundradet.

Morgan Johansson går till kraftigt angrepp på Tomas Östros och anklagar honom för släpphänthet i förhandlingarna med Vänsterpartiet. Det är samme Johansson som så sent som januari ville bortse från budgettak och utgiftsregler, helt i linje med Vänsterpartiets politik. Nu försöker han framstå som något helt annat än en socialdemokrat tydligt till vänster om partiets mitt. Det gör han naturligtvis för att framstå som en partiledarkandidat. Han anmäler helt enkelt sitt intresse. Därför bör uttalandena ses som en partsinlaga i persondebatten och inte en medvetenhet om krisläget.

Men när nu socialdemokratin är inne på sitt favoritämne alla kategorier, så kommer det givetvis också leda till resultat. Partistyrelsen kommer ställa sina platser till förfogande i den extrakongress som ska utlysas. Några kommer bli omvalda och några kommer självmant stiga åt sidan. Det troliga är att inte en enda styrelseledamot kommer petas av kongressen, allt kommer vara klart i god tid innan. När de riktade avgångskraven mot Mona Sahlin kommer, och de kommer att komma, från inflytelserika personer så bryter det ut på allvar och då gäller det att snabbt välja strid eller reträtt. Om Mona Sahlin är kylig bör hon säga att hon gärna möter en utmanare om posten men att hon självklart kandiderar som fortsatt partiordförande. Men att låta medlemmarna faktiskt göra ett val, ligger inte för socialdemokratin, av princip.

Slutsatserna av allt detta måste bli att kriskommissionens långsamma arbete inte kommer leda till några förändringar på djupet, vad gäller partiets politik eller samtidsberättelse. När kommissionen väl är framme vid någon slags slutsatser kommer redan den hårda bataljen om positioner och personer vara så långt framskriden att få kommer intressera sig för framtidsvisionerna. Det i sin tur gör att en nytillträdd partistyrelse, oavsett hur den ser ut, inte kommer ha någon karta att navigera efter utan tvingas ta sakpolitiska beslut ad hoc och med ett finger i luften. Det sättet att agera leder i sin tur fram till ett valmanifest 2014 som kommer vara lika tunt och urvattnat som årets. Då kan endast folkets eventuella trötthet över Fredrik Reinfeldt samt de små mittenpartiernas eventuella ovilja att fortsätta i allians med Moderaterna, rädda hem en socialdemokratisk valseger.

Som det maktparti Socialdemokraterna dessvärre är, ser det alltid som främsta motivation till sina göranden och låtanden, möjligheterna til förnyad makt (vi kan inte vänta). Det kanske är det som är den stora och verkliga krisen. Förnyad makt ligger inte i vågskålen för svensk socialdemokrati med mindre än att man själva lyckas förstå varför man har alls behöver finnas. När man därför hemfaller åt persongräl, sin vana trogen, så missar man det målet med ljusår och kan inte räkna med att väljarna ska bry sig nämnvärt. Business as usual lutar det därför åt, om än i fortsatt opposition även efter valet 2014, i alla fall om man inte snabbt skärper sig.