Låt henne inte köra S i botten

Veronica Palm nämns som en tänkbar kandidat till ordförandeposten för Socialdemokraterna. Och hon säger inte nej. Hennes enda arbetslivserfarenhet är att ha jobbat några år på dagis för att därefter bli professionell politiker.

Det är inte riktigt den arbetslivserfarenhet som krävs av en blivande partiledare för en socialdemokrati i kris.

Hon har nyligen utsetts till vice ordförande i skatteutskottet. I praktiken är hon alltså partiets skugg-skatteminister.

Hon har föreslagit att så kallat ”passivt kapital” ska beskattas extra. Det betyder rimligtvis att vi snart kan vänta oss en socialdemokratisk hemställan i skatteutskottet som kräver att regeringen ska införa en riktad skatt på arvegods i form av mormors och farmors gamla smycken som ligger förvarade i folks bankfack, samt dyra tavlor hemma hos överklassen på Östermalm och på väggarna hos de fåtaliga rester som finns kvar av den skånska slottsadeln. För någon annan form av ”passivt kapital” har i alla fall jag svårt att se.

Palm är ordförande för Stockholms stads socialdemokrater där S backade till rekordlåga 22 procent. Någon valvinnare är hon alltså inte. Hon har i olika tidningsartiklar gjort en rad häpnadsväckande uttalanden.

”Vi ska inte köpa medelklassen” säger hon. Med hennes logik ska alltså Socialdemokraterna i stället köpa de sjukskrivnas och arbetslösas röster? Hur räknar hon då?

Hon anser fortfarande, efter valkatastrofen, att det var en bra idé att gå till val tillsammans med Vänsterpartiet.

Trots att flera entydiga väljarstudier visar att Socialdemokraterna förlorade stort på det.

Palm har dessvärre inte förstått varför socialdemokratin varit en unikt dominerande politisk kraft i vårt land: Socialdemokraterna har varit regeringsdugliga samhällsbyggare. De har varit noga med överskott i statsfinanserna. Den ekonomiska politiken syftade till att Sverige skulle ha hög tillväxt så att företagen kunde blomstra, och alla grupper av medborgare kunde få det lite bättre. Sveriges tilltagande rikedom skulle fördelas rättvist samtidigt som man undvek stora samhällskonflikter.

De rödgröna var inte trovärdiga i dessa fundamentala frågor, vilket förstörde Socialdemokraternas starka varumärke. Men Palm förstår inte detta utan framhärdar, trots facit, i att de rödgröna var rätt .

Det var Veronica Palm som drev frågan om att alla företag – även enmans och rörmokarfirman med tre gubbar – ska ha en jämställdhetsplan. Och att alla dessa planer ska kontrolleras så att inga företag kopierar andras planer. Ett förslag som påminner om hur den sovjetiska politbyrån försökte förändra världen, med känt resultat.

Hon kommer inte att utses. Det vet hon också själv eftersom hon inte är dum. Syftet är följaktligen att ta ledarskapet i en stark vänsterfraktion och maximera deras inflytande. Något som dessvärre är möjligt i en socialdemokrati i opposition.

Socialdemokraterna behöver en ledare som kan ena partiet och som kan tänka nya tankar om hur S ska förhålla sig i en globaliserad värld.

Det nya ledarskapet måste begripa att den svenska arbetarklassen är färre än 15 procent av befolkningen och att samhället domineras av en stor – relativt välmående – medelklass. LO tappar medlemmar och SACO ökar.

Tyvärr har Veronica Palm inte förstått detta och inte heller att det krävs en skattepolitik som bidrar till att nya företag skapas och att industrin och kapitalet inte flyttar utomlands.

Det är det som kan minska arbetslösheten och därmed klassklyftorna.