Låt inte S-ledningen tysta ner kritiken

Låt oss börja med det som är bra.

Socialdemokraternas Kriskommission har inte bara skummat på ytan. Anslaget är brett, kommissionen har påbörjat en idépolitisk diskussion och inlett ett resonemang kring det gröna folkhemmet. En socialdemokrati som ska hålla i 100 år till måste ha en politik för tillväxt som är socialt och ekologiskt hållbar.

Mest glädjande är de skarpa förslag som kommer från Johan Pehrssons grupp om organisationen och hur den ska anpassas till dagens medlem och väljare. Det är en konkret åtgärdslista för att socialdemokratin skall kunna gå in i en renässans med fokus på varje partis minsta byggsten: den enskilde medlemmen och hans eller hennes känsla av sammanhang och gemenskap.

Det dåliga då?

De brister vi har identifierat är främst avsaknaden av en definition av vem i framtidens samhälle som är ”arbetare”. Genom att utelämna denna definition så får vi intrycket att inte heller kriskommissionen vågat förstå vilken förändring som kunskapssamhället innebär för individen. Varje människa kräver att bli sedd. Därför är kollektiva lösningar inte alltid i takt med väljarkåren.

Den andra bristen är att kriskommissionen inte törs utmana dagens ledningsstruktur fullt ut. Vi har för många ledare i politiken som gjort förtroendeuppdraget till en yrkeskarriär. Detta leder till att dagens ledning sällan eller aldrig kan identifiera sig med sina väljare – och tvärtom. Att väljarna inte kan se någon att identifiera sig och sina behov med. Den yttersta konsekvensen av detta är att klyftan vidgas mellan väljare och politiska ledare.

Nu gäller det för socialdemokratin att våga slå in på den osäkra väg som kallas förnyelse. Om inte, så kommer domen att bli hård över de ansvariga i den framtida historieskrivningen. Om inte socialdemokraterna klarar av en renässans nu kommer följderna att bli förödande för innebörden i de socialdemokratiska värderingarna. De kommer att skymmas av krafter som önskar bibehålla dagens ordning och maktbalanser.

Kriskommissionens arbete är nu slutfört. Frågan är nu vad som nu händer med underlaget. Det är, enligt vår uppfattning, inte ett underlag som är avsett för en kongress att bifalla eller avfärda – utan en startpunkt för fortsatt förändring.

När nu Kriskommissionens rapport överlämnas till partistyrelsen så flyttas ansvaret för att förverkliga och vidareutveckla dess slutsatser. Det kommer att krävas av partistyrelsen att de tar detta på fullaste allvar. Att partistyrelsen och andra ledare aktivt röjer mark och skapar vägar för att involvera medlemmar och sidoorganisationer.

Partiledningen måste nu konkretisera och förverkliga de slutsatser som rapporterna ger. Partiets framtid är alldeles för viktig för att avgöras av några få i dagens partiledning. Dessutom finns det i denna ledning krafter som helst vill stoppa undan Kriskommissionens rapport att dö sotdöden.

Rapporten kommer därför att kräva ett engagemang från varje gräsrot för att bibehålla förändringstrycket på partiledningen. En partiledning som nu måste lyssna noga på vad vi har att säga, samtidigt som de förmår att leda och att skapa en synlig väg till ett framtida samhälle byggt på socialdemokratiska grundvärderingar.

Däri ligger utmaningen för oss alla.