Så avvecklade Maud Centern

Under decennier har Centerpartiet varit en positiv kraft i svenska landsbygdskommuner. Förankringen i de areella näringarna gav partiet trovärdighet både lokalt och i rikspolitiken.

Centern var ett parti vars partiledare talade långsamt, bar rutig skjorta och saktmodigt tuggade på ett höstrå mellan meningarna.

Medan Socialdemokraterna förlorade sig i sitt eget maktinnehav kunde Centern ofta balansera sociala och ekonomiska frågor på ett sätt som var bra för de kommunala ekonomierna.

Många centerstyrda kommuner har kunnat visa upp en budget i balans och både fungerande välfärd och en nöjd företagarförening. Även icke-centerpartister som jag har kunnat uppskatta partiet för deras lojalitet med landsortsbefolkningen.

Men med Maud Olofsson som partiledare började andra vindar blåsa. Centern gick in i allians-samarbetet och har i fråga efter fråga valt en mer nyliberal hållning.

Landsbygden slutade man tala om, och i stället för att sörja för sina kärnväljare fick man för sig att gapa efter hela medelklassen. För detta har de straffats hårt i kommunalvalen. Nedgången är monumental.

Centern förlorade i höstas väljarstöd i 80 procent av landets kommuner och i alla landsting utom ett. I Norrland är tappet monumentalt – på många håll valde så många som 20-50 procent av centerväljarna att rösta på ett annat parti. Centern faller isär.

Men i valanalysen, som nyligen presenterades av partiets unga stjärna Annie Johansson, framgår det att Centerpartiet fullkomligt missförstått orsakerna till sin historiska nedgång.

När partiet genomförde sina kommundagar fick Annie Johansson än en gång upprepa det som trummas in som en sanning i nya Centern: Landsbygdsfrågan är död och onödig och partiet ska inte ägna sig åt en ”självpåtagen konflikt mellan stad och land”. I stället säger man att den nyliberala Stureplanscentern – vars företrädare till exempel vill legalisera prostitution – och deras idédebatt är partiets framtid.

Fredrick Federley jublar och hakar på i sin blogg. ”Den dumma diskussionen om stad/landsbygd måste få ett slut”, skriver han och menar att den ”känns som en diskussion från ett annat sekel”.

Slutsatsen är mycket märklig efter ett val där Centerpartiet tappat upp till en tredjedel av rösterna i många landsortskommuner. I analysen skylls detta på en negativ kampanj från Socialdemokraterna medan alla med någon form av insikt i regional- och miljöpolitik vet att Centern förlorat nästan hela sitt förtroendekapital i sina klassiska hjärtefrågor.

Under den senaste mandatperioden har Centern visat sig vara riksdagens sanna nyliberaler. Undersökningar visar dess­utom på stora klyftor bland C-väljarna. Storstadsväljarna uppfattar sig till och med som mer höger än partiet. Landsbygdsväljarna är alienerade.

Centerns förödmjukande kompensation för sin nyliberala landsbygdspoltik är att tillåta vargjakt. Som om landsbygdens problem bestod av 210 vargar. Som om landsbygden vore ett slags ödemark befolkad av enbart självförsörjande jägare.

Genom vargjakten har man legitimerat ett hat och en machoattityd som gör landsbygden långt större skada än själva vargen.

Jägare och rovdjursvänner önskar livet ur varandra på lokaltidningarnas nätforum medan miljöministern rabblar underliga svepskäl för en jakt som EU troligen kommer bedöma som olaglig.

Varför utsätter sig Andreas Carlgren för detta? Situationen är helt obegriplig så länge man inte söker förklaringen i Centerpartiets identitetskris.

Enligt valanalysen ska Centern hädanefter sluta med att försöka överbrygga ”en konstlad polarisering” och istället driva ”frihetsfrågor” i hela landet.

Problemet är dock att frihet inte fungerar som politisk idé i landsbygdskommuner där marknadskrafterna inte ser någon anledning att delta. Regional­politikens roll är att kompensera för marknadens ointresse.

Men när Annie Johansson säger att det ska råda ”lika villkor i hela landet” talar hon inte – vilket tidigare C-företrädare gjort – om en utjämningspolitik utan om en liberalisering.

Det måste också påpekas att polariseringen är långt från ”konstlad”.

Nivån på service, kommunikationer och välfärdtjänster är mycket ojämnt spridd i landet.

Inkomstskillnaderna skenar: i Stockholm tjänar en man i snitt 80 000 kronor mer om året än en man i Jämtland. I Stockholm är drygt 20 procent av befolkningen miljonärer. I Norrland bara hälften så många.

Centern gjorde nytta med sitt tal om decentralisering, omfördelning och rättvisa för landsbygden.

Detta är frågor som inga andra partier velat ta i, frågor där Centern i alla tider ägt tolkningsföreträdet. Som nyliberalt frihetsparti gör sig Centerpartiet totalt umbärliga.