ÅSIKT

Fritt fram för religiösa att diskriminera

Diskriminerings- ombudsmannen biter sig själv i svansen

”Ska jag alltså vara nöjd med att en kollega är god nog att le förbindligt och nicka till hälsning mot mig? Innebär det att visa mig respekt, när jag samtidigt vet att samme präst tar alla andra (heterosexuella) ­kollegor i handen när han hälsar?” skriver debattören.
”Ska jag alltså vara nöjd med att en kollega är god nog att le förbindligt och nicka till hälsning mot mig? Innebär det att visa mig respekt, när jag samtidigt vet att samme präst tar alla andra (heterosexuella) ­kollegor i handen när han hälsar?” skriver debattören.Foto: COLOURBOX
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Jag har en kollega som konstant vägrar att hälsa på mig. När vi möts sträcker jag fram handen men han vägrar fatta den. Eftersom vi båda är präster i en storstad (Göteborg) är det oundvikligt att vi då och då stöter på varandra i något av de större begravningskapellen eller i sakristian till någon av de populära bröllopskyrkorna. Därför upprepas scenen gång på gång. Min framsträckta hand möter hans benhårda övertygelse om att jag inte är ren nog att ta i hand. Jag är gay, och han vet om det.

Trots att jag är förberedd på det måste jag ändå kämpa med gråten och trots att jag inte vill det naggas min självkänsla i kanten. För vem vill tillhöra en kategori som inte är fin nog att hälsas på? Vem vill utgöra den sämre av två religiöst åtskilda kategorier?

Hitintills har jag levt i en naiv övertygelse att om jag trots allt har samhället på min sida och att det är min kollega som handlar fel. Jag har intalat mig att jag när som helst kan anmäla min kollega till Diskrimineringsombudsmannen, DO. Jag har trott att jag kan få samhällets upprättelse om jag så skulle känna behov av det. Nu är jag mer osäker.

Jag tänker förstås på det aktuella handskakningsfallet i Älmhult. En muslimsk man vägrade ta en kvinnlig arbetsgivare i hand. Följden blev att mannen nekades praktikplats och när Arbetsförmedlingen sedan valde att dra in mannens aktivitetsstöd (med motiveringen att mannen genom sitt uppförande bidragit till att han nekades sin praktikplats) tog DO genast mannens parti mot kvinnan.

Fallet hamnade till sist i tingsrätten som fastslog att Arbetsförmedlingen agerat fel och att skadestånd på 60?000 kronor skulle betalas ut till mannen som inte ville ta en kvinnlig chef i hand.

Diskrimineringsombudsmannen Katri Linna välkomnade tingsrättens dom: ”Det är orimligt att beröva en person hans försörjning för att hans religion föreskriver ett visst sätt att hälsa. Sverige är ett mångkulturellt land och vi måste se att det finns flera olika sätt att visa varandra respekt på än att skaka hand.”

För mig känns Katri Linnas ord som ett slag i ansiktet. Jag kan inte undgå att tolka hennes uttalanden i förhållande till min egen situation som homosexuell präst. Ska jag alltså vara nöjd med att en kollega är god nog att le förbindligt och nicka till hälsning mot mig? Innebär det att visa mig respekt, när jag samtidigt vet att samme präst tar alla andra (heterosexuella) kollegor i handen när han hälsar?

Jag tycker det är uppenbart att DO biter sig själv i svansen. Katri Linna vill skydda en muslimsk man mot diskriminering och välkomnar därmed ett agerande som i praktiken medför diskriminering av kvinnor. Och vi vet att i förlängningen av det nu aktuella handskakningsfallet följer även att samhället måste acceptera religiöst motiverad diskriminering av homosexuella (när det gäller sättet att hälsa och ta i hand).

Tidigare hade vi homosexuella HomO att vända oss till när vi blev diskriminerade. Och kvinnorna hade JämO. Nu har såväl HomO som JämO sugits upp i megamyndigheten DO. Och frågan är vilken tillit homosexuella, och kvinnor, ska kunna känna inför Diskrimineringsombudsmannen efter det nu aktuella handskakningsfallet. Det är hög tid för Katri Linna och DO att ge landets kvinnor och homosexuella ett besked.

FAKTA

Lars Gårdfeldt, 44, Göteborg, präst och författare. Hans doktorsavhandling ”Hatar Gud bögar?” är en emancipativ studie av homosexuellas mänskliga rättigheter i konflikt med kraven på en alltomfattande religionsfrihet.

En muslimsk man blev fråntagen sitt aktivitetsstöd från Arbetsförmedlingen sedan han vägrat skaka hand med den kvinnliga VD:n på det företag där han sökte praktik. Diskrimineringsombudsmannen, DO, menade att Arbetsförmedlingens agerande var diskriminering. Tingsrätten gav mannen rätt och dömde ut 60 000 kronor i skadestånd.

Bloggat om handskakningsdomen

Fritt fram för muslimhets

Ali Esbati (V) skriver: ”Driven av högerpopulistiska instinkter passar [folkpartisten Mathias Sundin] på att lufta lite tidstypisk muslimhets och demonisera en enskild person som - nu också enligt tingsrätten - utsatts för diskriminerande behandling. Muslimer ska alltså med hot om indragna sociala rättigheter kunna utsättas för uppfostrande förnedring. Här gäller det att med lagens hjälp tvingas hälsa genom just handskakning - om man är muslim i en underordnad social position.”

Absurd dom

Maria Wickberg (C) skriver: ”Rätten att utöva sin religion innebär inte rätten att diskriminera andra. Det är ett helt absurt domslut, som inte gör annat än att springa Sverigedemokraternas ärenden.”

Jämställdhet ligger inte i handslaget

”Liksom när Carl Hamilton blev bestört över att de två tjejerna från Halal-TV inte ville skaka hand med honom undrar jag när handskakning blev det ultimata och enda acceptabla uttrycket för jämställdhet och respekt? /.../ De bakomliggande skälen till och den religiösa legitimiteten i mannen och Halal-TV-tjejernas inställning till kroppskontakt med det andra könet må kunna ifrågasättas och diskuteras. Men är ett uteblivet handslag anledning nog att drabbas av någon slags jämställdhetspanik (sorgligt nog ofta med rasistiska undertoner)? Mycket tveksamt.” skriver Ansats

Bloggredaktör: Ulrika Lundberg

Lars Gårdfeldt