ÅSIKT

”Jag är glad att jag inte fick som jag ville”

Martin Engqvist skriver om livet efter olyckan

Förlamad Martin Engqvist, 42, totalförlamades efter en bilolycka för tio år sedan. Då ville han dö, men i dag är han tacksam över att dödshjälp inte var tillåten. ”Det går att leva ett värdigt och innehållsrikt liv – om än oerhört besvärligt – även med ett mycket omfattande funktionshinder.”
Förlamad Martin Engqvist, 42, totalförlamades efter en bilolycka för tio år sedan. Då ville han dö, men i dag är han tacksam över att dödshjälp inte var tillåten. ”Det går att leva ett värdigt och innehållsrikt liv – om än oerhört besvärligt – även med ett mycket omfattande funktionshinder.”
DEBATT

Föreställ dig ett liv som helt förlamad, oförmögen att göra något själv och beroende av andras hjälp 24 timmar per dygn.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Föreställ dig att inte kunna klä dig, duscha, äta, kissa och bajsa utan hjälp.

Föreställ dig att inte kunna krama ett barn eller smeka din älskades kind.

Låter det inte outhärdligt? Det hade jag själv tyckt om någon frågat mig – för tio år sedan.

Martin Engqvist och hustrun Helga Baagøe.
Martin Engqvist och hustrun Helga Baagøe.

I dag ser mitt liv ut så. Allt förändrades en oktoberdag i södra Frankrike 2000 när jag förlorade kontrollen över bilen jag körde och voltade ner i en ravin. En vecka senare vaknade jag på

Karolinska sjukhuset, totalförlamad och kopplad till en respirator.

Min nacke var bruten och ryggmärgen helt avsliten, men det kunde jag inte förstå eller ta in där och då. Antidepressiva läkemedel dämpade min ångest något och sömntabletterna fungerade för det mesta. Så småningom fick jag tillbaka andningsförmågan. Men jag ville dö.

Om aktiv dödshjälp varit tillåten då och läkarna hörsammat min önskan hade du inte läst den här artikeln nu.

Frågorna blandas ihop

När debatten om dödshjälp blossar upp, som nu, blandas ofta frågorna ihop. En handlar om vård i livets slutskede, om smärtlindring och rätten att avstå från en behandling som kanske bara förlänger lidandet genom att bromsa upp en sjukdomsprocess som under alla omständigheter leder till döden.

För mig är de fallen solklara. En döende patient ska få avsluta sitt liv värdigt och så långt som möjligt utan smärta. Att avbryta behandling, ge smärtlindring och kanske söva en döende människa är inte dödshjälp utan god omvårdnad.

Ett oerhört steg

Att tillåta dödshjälp – att låta läkare eller annan vårdpersonal genom en aktiv handling släcka liv – vore däremot ett oerhört steg: Steget in i ett samhälle där staten kan tänka sig att ta livet av, eller hjälpa till att ta livet av, sina medborgare. Och vilka medborgare skulle det handla om? Alla som av någon anledning finner livet outhärdligt? Ska svårt deprimerade men fysiskt fullt friska människor få samhällets hjälp att dö?

Det är det nog ingen som tycker. De hänvisas i stället till att ta sitt liv på egen hand, och om de gör det beskrivs deras självmord som tragedier som ett civiliserat samhälle borde ha kunnat stoppa.

Vilka ska erbjudas döden?

Men om inte alla, oavsett fysisk status, ska erbjudas dödshjälp, vilka talar vi då om? Hur stor funktionsnedsättning ska man ha? Hur hjälpberoende ska man vara – och hur mäter man lidandet?

En stat som formulerar svar på de frågorna har i samma stund fastslagit en skala för människovärdet. Då skiljer samhället – vi – ut en grupp människor och säger: ”Ni förtjänar att få dö”.

En absurd tanke

För mig är tanken absurd.

Lika lite som staten eller någon annan kan berätta vad som gör en enskild människas liv värt att leva kan någon annan avgöra vad som gör det värt att avsluta.

De som bett mig skriva den här texten hade nog hoppats att jag tydligare skulle ta ställning till artiklarna om Kim. Men frågan är för stor för några sidor i en tidning.

Det handlar om livet självt och det låter sig inte delas in i för eller mot, ja eller nej. Och det man är säker på i ena stunden är inte lika självklart i nästa.

I dag vet jag att det går att leva ett värdigt och innehållsrikt liv – om än oerhört besvärligt – även med ett mycket omfattande funktionshinder.

Jag är glad att jag lever och att jag inte fick min vilja igenom den där mörka hösten för snart tio år sedan.

Martin Engqvist