ÅSIKT

Timbros VD förtiger politiska stolligheter

Bengt Olof Dike svarar Markus Uvell i diskussionen om borgerliga tankesmedjan

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

REPLIK Om borgerligheten är en bred kyrka, som Timbrochefen hävdar i en förvisso något nedtonad replik på min kritik mot tankesmedjan, har i varje fall hans arbetsgivare aldrig stått för någon andlig kost där. Hur än Markus Uvell nu försöker förneka den så kallade ekonomismen – nyliberalismen, upprepar undertecknad – som totalt dominerande ingrediens i den oreglerade, eller blott kosmetiskt reglerade marknad, som är huvudkakan på tankesmedjans tallrik, talar den egna texten på hemsidan, i medarbetares debattartiklar och anföranden mot honom.

Timbros egen programförklaring understryker den ekonomiska tråden, och med orden ”individuell frihet” menas uppenbarligen det som regelmässigt brukar upprepas av medarbetare som den av mig nämnde Fredrik Segerfeldt, Thomas Idergard eller Mattias Bengtsson, som var en av Uvells företrädare på tankesmedjans chefspost, för att nu nämna några bland många nuvarande och tidigare personer, som tjänat sina sporrar i den nyliberala verkstaden.

Här några exempel på deras idé- och förslagsvärd:

– Segerfeldt vill förvandla offentliga kulturanslag till penningcheckar till medborgarna!

– Thomas Idergard har offentligt förnekat den samlade klimatexpertisens varningar och vetenskapliga dokumentation om den globala uppvärmningen och kallat den stora klimatkonferensen för drygt ett år sedan för ”Köpenhamnsspektaklet som ockuperar större delen av det offentliga rummet” (Newsmill 21/12 2009).

– Mattias Bengtsson pläderade för att släppa narkotikan fri!

Uppräkningen av de extrema förslagen från Timbro officiellt eller från dess olika medarbetare inofficiellt kan fortsätta länge, om Uvell önskar. Men jag utgår ifrån att han är väl medveten om vad han försöker försvara – genom att förtiga de politiska stolligheterna och i stället nämna vissa andra, icke fullt så tokiga Timbroförslag.

Och visst, en blind höna hittar också korn, sägs det som bekant, så varför skulle inte också Timbro kunna prestera något, som är värt att läsa eller lyssna till. Men det råder inga som helst tvivel om att tankesmedjans verksamhet totalt sett har varit – och fortfarande är – ensidigt ekonomiskt (nyliberalt, ett ord, som Uvell försöker undvika, av förklarliga orsaker).

Timbro driver sedan en tid tillbaka ett projekt, eller program, som kallas ”Folkkapitalism”, som syftar till att skapa ett tillräckligt sparkapital hos varje medborgare som ett slags garanti eller buffert vid behov. Det låter ju i förstone bra och intressant. Vem vill inte ha en sparad slant på banken, när det krisar i den egna ekonomin, när arbetslösheten slår till eller sjukdomen kommer?

Men kan någon förklara hur det skall vara möjligt för den redan arbetslöse, utslagne (av kanske droger) eller den som överhuvud inte kan spara, att bli någon ”kapitalist” ? Har Timbros tänkare aldrig funderat på den gamla sanningen, att den som går till Systembolaget när lönen kommer inte har lika mycket kvar som arbetskollegan, som väljer att vända stegen till banken med sin lön?

Ännu ett exempel på Timbros filosofi är ju den totala tystnaden om direktörernas orimliga bonussystem och de ökade löneskillnaderna i samhället. Om nu tankesmedjan, som Uvell försöker göra gällande, har en bredd i verksamheten, skulle den naturligtvis likt Anders Borg läst lusen av dem, som ägnar sig åt rofferiet. Men den frågan passade inte Timbrogaloscherna.

Uvell vill inte jaga ”ideologiska avvikare”, ty det leder ”inte framåt”. Skall man tolka orden så att han innerst inne känner sig skyldig, dvs erkänner att tankesmedjan är en sådan avvikare, är ju alltid något vunnet. Men jag – och alla vi som vill se en socialt ansvarsfull borgerlighet och ett samhälle, som bärs upp av den äkta solidaritetens värderingar, vilka enklast kan uttryckas med orden att vi inte skall vända ryggen åt den som ligger i rännstenen – tvivlar.

Och visst finns det anledning, tvärtemot vad Uvell hävdar, att markera mot dem, som genom just nyliberalismen har fördröjt borgerlighetens möjligheter att komma till makten. Timbro måste tåla den logiska uppmaningen att ägna sig åt en genomgripande självrannsakan. Den är nyttig och nödvändig. Och tankesmedjans chef skall inte vara tvärsäker på allmänhetens uppfattning om den, enligt honom, alltid lika lyckosamma privatisering som ägt rum. Blev taxifärden billigare genom avregleringen? Tågtrafiken? Och hur fungerar apoteken nu?

Ett varmt, mjukt samhälle, där självfallet marknadsekonomin skall råda men med de erforderliga ramar, som garanterar just trygghet och ansvar. Kom ihåg detta igen, bäste Timbrochef: ett samhälle är inte starkare än dess svagaste länk!

Bengt Olof Dike