ÅSIKT

Gullis förlorade år värda småpengar

Barnen: Mamma felmedicinerades i elva år – erbjuds 165 000 kronor

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Gulli Johanson, här tillsammans med barnbarnet Noah, förlorade elva år av sitt liv på grund av felmedicinering. Nu vill hon och hennes barn få ersättning och skapa en fond för att hjälpa andra som drabbats av samma sak.
Gulli Johanson, här tillsammans med barnbarnet Noah, förlorade elva år av sitt liv på grund av felmedicinering. Nu vill hon och hennes barn få ersättning och skapa en fond för att hjälpa andra som drabbats av samma sak.Foto: LINA BOSTRÖM EINARSSON

Det faktum att vår mamma valde att inte dö som hon borde ha gjort, är bakgrunden till denna artikel. Vi som skriver den är alla barn till Gulli Johanson, känd från tv som den som efter elva års medicinsk misshandel åter vaknade upp till livet.

Det har till och med talats om att införa en ny lag – Lex Gulli – för att minska risken att fler människor i framtiden drabbas av det som drabbade vår mamma. Det var Miljöpartiet som lade fram detta förslag och den 3 december 2009 röstade riksdagen om förslaget. Det blev dock ett klart och tydligt nej – för övrigt just på vår mammas födelsedag.

Den medicinska misshandeln av vår mamma började redan 1996. Den direkta orsaken var att hon fick epilepsi. Medicinen gav snabbt personlighetsförändrande effekter och hennes hälsotillstånd försämrades kontinuerligt. År 2003 blev det omöjligt att längre vårda henne i hemmiljö och hon hamnade på en vårdinstitution för demenssjuka.

Nu accelererade förfallet i mammas mentala hälsa. Hon blev inte längre kommunicerbar över huvud taget. I maj 2007 var det så illa att vi syskon kallades till äldreboendet för att ta farväl av mamma. Hon skulle – eftersom det inte längre gick att ge henne mediciner – dö inom några få dagar. Men i och med att hon slapp medicinintag ett antal dagar tog hennes friska hjärna över. Så, när en sköterska kommer in till henne, möts hon plötsligt av följande ord: Vad bra att du är här. Nu tror jag att jag vill gå ut!

Helt plötsligt – befriad från de medicinska bojorna – kan vår mamma Gulli både gå och kommunicera. Normalt sett borde hon, enligt konstens alla regler, ha dött där på äldreboendet. Efteråt hade obduktionen med största säkerhet bevisat att allt hade gått rätt till och vår mammas död hade blivit ett av många rutinärenden. Inga fel skulle ha kunnat påvisas, ingen hade hållits ansvarig och inget försäkringsbolag hade behövt kopplas in.

Men nu börjar en ny sorts prövning. För självklart vill både vi och mamma få en rimlig ersättning för elva förlorade år. När en människa felaktigt sätts i fängelse får man alltid, som alla vet, en ekonomisk kompensation – exempelvis bestämdes Joy Rahmans ersättning för åtta år i fängelse till totalt nio miljoner kronor. Vår mor fick sitta i kemiskt fängelse i elva år. Joy Rahman kunde under sin tid i fängelse upprätthålla kontakten med sin familj, han kunde motionera, han kunde följa med vad som hände i världen. Vår mamma Gulli var under sina år i kemiskt fängelse avstängd från allt: från barn och barnbarn, från vänner och grannar, från nyheter, kultur och andra slags upplevelser.

Men samhället har – visade det sig snabbt – helt olika regler för fysisk och själslig misshandel. Troligen beroende på att den fysiska är lättare att bedöma.

Varje skadereglerare kan utan problem skilja på ersättningen för ett ringfinger på vänster hand mot en tumme på höger hand. Invaliditet kan bedömas procentuellt baserat på tabeller. Det finns ett pris på ett vanprydande ärr på en kvinnas vadben, ett pris på en förlamning i en arm – ett pris på varje procentenhet fysiskt handikapp. Men hur bedömer man ett psykiskt eller själsligt handikapp? Frånvaron av ett barnbarns knubbiga finger i ansiktet, ett vanprydande ärr på själen eller en förlamad hjärna.

Här vill vi gärna travestera ett Oscar Wilde-citat: ”En [försäkringstjänsteman] är en person som vet priset på allt, men inte vet värdet av något.”

Läkemedelsförsäkringen – det är den det handlar om – kom fram under 1970-talet som en branschreaktion på 1960-talets neurosedynskandal. Man fick insikt om att personer som skadades av läkemedel borde tillförsäkras någon form av ekonomisk ersättning. I Läkemedelsförsäkringens åtagande gällande från 2007-01-01 som är utgiven av Svenska Läkemedelsförsäkringen AB kan vi i paragraf nr 9 läsa följande: Ansvaret enligt detta åtagande är begränsat till 10 miljoner kronor för varje skadad person, inräknat värdet vid fastställelsetidpunkten av livränta kapitaliserad enligt försäkringsmässiga grunder.

Vill man vara cynisk kan man säga att Läkemedelsförsäkringen var läkemedelsföretagens omvändelse under galgen. Alternativet hade varit att möta alla medicinskadade i ett otal rättsprocesser.

Samtidigt har man i bedömningen av liden skada otvivelaktigt en maktposition i förhållande till den skadelidande. Man utgår från att motparten verkligen är handikappad i ordets rätta och ursprungliga betydelse – Hand-in-cap – man utgår från att motparten står med mössan i handen. I vårt fall innebar detta att den ersättning som erbjöds vår mamma för elva förlorade år uppgick till 20?000 kronor per år – eller rättare sagt 20?000 kronor per år för åtta år och 4 månader eller totalt 165 117 kronor. Alltså – 15 procent av mammas liv och noll procent livskvalitet var i dessa skadereglerares värld värd mindre än 20?000 kronor per förlorat år.

Vi vill också passa på att reflektera lite över det (makt)språk som försäkringsbolaget Zurich använder i sin korrespondens med vår mamma. Tänk på att följande är skrivet till en 78-årig kvinna som mellan 66 och 77 års ålder varit utsatt för grav felmedicinering:

”... göra en bedömning av ett medelvärde av en temporär medicinsk invaliditetsgrad över tiden. Hon (en namngiven medicinsk rådgivare) har bedömt att ett uppskattat medelvärde under dessa år utgör 75 procent medicinskt invaliditet. Vi har bedömt att du under perioden 19 mars 1999 tom 19 augusti 2007 kan få ersättning beräknad efter en temporär medicinsk invaliditetsgrad på 75 procent.” (Från ett brev daterat 23/9 2008).

Vår analys är att de som hanterar Läkemedelsförsäkringen i Sverige, Zurichs svenska filial, saknar rutiner för det som hänt vår mor. Helt enkelt för att det som hänt henne normalt sett aldrig inträffar. För i normalfallet dör den medicinmisshandlade. Läkare är som alla vet den enda yrkesgrupp som har förmånen att kunna begrava sina misstag. Man kan kanske lägga till att Zurich i mammas fall har intagit rollen av begravningsentreprenör. Att vår mamma fortfarande lever – trots elva års daglig misshandel – beror på att hennes hjärna vägrade svika henne. Och, när den kemiska misshandeln upphörde, fanns hon kvar där. Hennes själ hade satts i isoleringscell, men vägrat ge upp. Helt emot alla medicinska lagar och försäkringstekniska regler.

Ytterst handlar detta ärende inte om ekonomi. Vår mamma behöver inte pengarna – hon har inte mycket, men hon har så hon klarar sig. Vi tre syskon behöver inte heller pengarna. Nej, vi har tillsammans med mamma bestämt oss för att, med den ersättning som Läkemedelsförsäkringen till sist betalar ut, starta en fond eller stiftelse i mamma Gullis namn. En fond eller stiftelse som arbetar för att bidra till forskning inom geriatrik och felaktig medicinering av våra äldre och även av andra som inte själva kan göra sina röster hörda.

Det handlar inte heller om etik och moral. Nej, det handlar om respekt. Respekt för vår mor Gulli Johanson som människa. Respekt är ett från början latinskt ord – respectare – som betyder att blicka tillbaka. Vi hoppas att man inom Läkemedelsförsäkringen AB och Zurich, när man om ett par år ser tillbaka på hur man i slutändan beslutade om ersättningen för Gulli Johanson, kan känna stolthet över att man tog sitt ansvar enligt Läkemedelsförsäkringen. Genom att agera mänskligt i stället för enbart ekonomiskt. Det, om något, skulle skapa respekt!

Vi har egentligen bara en fråga till er som är beslutsfattare inom Zurich: Om elva förlorade år av ett liv motsvarar en ersättning på strax under 20 000 kronor per år – vad krävs då, enligt era kalkyler och tabeller, för att utbetala maxersättningen på tio miljoner kronor?

Kerstin, Björn & Börje Johanson
Barn till Gulli Johanson

PS. Mamma Gulli hälsar att hon inte är det minsta bitter över allt som hänt henne. Hon är istället glad och tacksam över de år hon ändå fick till slut och att hon, i medvetet tillstånd, än en gång fick träffa alla sina barnbarn. Men hon hoppas innerligt att hon med sin fond i framtiden – när hon själv inte finns kvar – ska hjälpa andra att få bättre liv utan risk för medicinskador. DS.

FAKTA

Kerstin Johansson, Västerhaninge.

Björn Johanson, Helsingborg.

Börje Johanson, Västerhaninge.

Gulli Johanson felmedicinerades på ett demensboende under många år. Läkemedelsförsäkringen erbjuder henne 165 000 kronor i ersättning. I går kväll pekade SVT:s ”Uppdrag granskning” åter på missförhållanden inom demensvården.

Fotnot: Den ersättning på cirka 165 000 kronor som Gullis barn skriver om i artikeln är ersättningen för temporär invaliditet. Därutöver har Gulli erbjudits cirka 370 000 kronor för ”lyte och men” samt för extra kostnader för till exempel hemtjänst och boende som felmedicineringen orsakat henne och hennes familj. Debattredaktionen