ÅSIKT

Även en drottning ska bemötas med hänsyn

Madeleine Leijonhufvud svarar författaren till kungaboken

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

I min artikel om mediernas kritik mot drottning Silvia skriver jag inte att ”journalister ska låta kungen och drottningen få vara i fred”. Tvärtom menar jag att medierna har all anledning att följa vad drottningen gör, bl.a. i World Childhood Foundation och i andra sammanhang där hon verkar, starkt och modigt, för att förbättra barns situation här hemma och ute i världen. Det som föranledde mig att skriva var ju just en framstående journalists lätt föraktfulla erkännande att han inte visste något om detta, samtidigt som han sällade sig till dem som menat att drottningen borde gå ut i medierna och fördöma sin far. Det var ”drottningens ansvar”.

Jag har inte heller, som Sjöberg påstår, uppmanat medierna att låta bli att ”rota i familjen Bernadottes förflutna”. Den är definitivt av historiskt intresse. Jag har inte heller inställningen att ”låta hovet sätta agendan”. Vad jag och många med mig reagerat mot är det hätska sätt på vilket drottningen bemötts efter det att man tagit fram uppgifter om händelser som ska ha inträffat i hennes familj, innan hon var född eller under hennes tidiga barndom. Vad man kunde förvänta sig – i alla fall hoppas på – när någon konfronteras med uppgifter av det slag det här rör sig om är ett mått av hänsyn. Också en drottning är en människa. I vårt fall en synnerligen empatisk och beundransvärd människa.

Ingen har ju, varken nu eller tidigare, anledning tro att drottningen skulle ha någon som helst sympati för nazism eller andra odemokratiska ideologier. Hon har fått se sig jämförd med Adolf Eichmann, en av Hitlers bödlar, i TV4, och hon skriver i ett privatbrev till VD Jan Scherman att detta inte känns roligt. Han gör en jättenyhet av hennes brev, som han kallar ”insinuant”. Han påstår att kungahuset ”kräver tystnad” och att ”genom att barrikadera sig till försvar” utgör ”ett hot mot demokratin”.

Varken kungen eller drottningen deltar i den offentliga debatten. Det är så de uppfattar den roll Sveriges riksdag tilldelat dem. Det är fritt fram att kalla dem för ”elitistiska dagisbarn” och implicera att det bor ”nassar på slottet”, som i rubrik till Åsa Linderborgs artikel. Yttrandefriheten skyddar också sådana övertramp. Men den gynnas knappast av dem.

Madeleine Leijonhufvud