Nej Erik, du blir ingen superfarsa

Vår nya integrationsminister Erik Ullenhag kallas superfarsa i dagens Aftonbladet. Han har just på påbörjat sin nya tjänst som minister och samtidigt har hans fru Maria Velasco Ullenhag tackat ja till en diplomattjänst i Jerusalem, och paret har gemensamt bestämt sig för att hon åker, medan Erik Ullenhag och barnen, 2 och 6 år gamla, stannar i Stockholm.

Exakt vad är det som är så superfarsigt med Erik Ullenhag?

Superjobbigt kommer det förmodligen bli, både för honom och hans små barn. Ska man vara ärlig så är man nog ingen superförälder under just den period som man är minister.

Ändå vevas det på i superhjälterubriker. Vems dåliga samvete är det vi försöker kväva? Ullenhags? Hans frus? Våra egna?

Att EU-minister Birgitta Ohlsson, som just ammat sig igenom en hektisk valrörelse med sin lilla bebis och fått förnyat förtroende som minister, skulle kallas för supermamma känns däremot fjärran. Med all rätta, möjligtvis. För, som sagt, förmodligen är hon inte och känner sig inte som någon supermamma. Hur nu en sådan är.

Det är viktigt att vi har ministrar som speglar befolkningen - exempelvis småbarnsföräldrar. Att de finns där gör att jag som medborgare när förhoppningar om att barnfamiljens intressen företräds. Att exempelvis frågor om ett föräldravänligt arbetsliv kommer upp till diskussion. Och att barnens villkor i vårt samhälle finns med på agendan.

För precis som jag antar att vare sig Erik Ullenhag eller Birgitta Ohlsson är några superföräldrar, så känner jag mig säker på att inte heller deras barn är några små superbarn som aldrig skulle få för sig att känna saknad. En saknad som vi faktiskt måste tala om och se. En saknad som kanske kan gå hand i hand med den stolthet som jag hoppas att samma barn känner – eller en dag kommer att känna – när de tänker på sina föräldrar ministrarna och det arbete de utförde för att göra Sverige och Europa till ett bättre ställe att leva på.

Tinni Ernsjöö Rappe,

journalist och författare till ”Skriet från kärnfamiljen”