ÅSIKT

Sluta passivisera oss invandrare

Debattören: Systemet knäcker entusiastiska nyanlända svenskar

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

För tolv år sedan kom jag till Sverige. Jag hade hört att det var ett land där allas lika värde respekteras, oavsett religion eller politisk övertygelse. Och den bilden stämmer någorlunda, även om jag precis som många andra av utländsk härkomst då och då har stött på rädsla, fientlighet och misstänksamhet.

Men det har varit obetydliga problem jämfört med vad själva systemet har gjort med mig och många andra utlänningar som vill delta i arbetslivet och bidra till välfärdsutvecklingen i Sverige.

De allra flesta som kommer till Sverige har någon form av utbildning och kompetens som kan anpassas till arbetsmarknadens efterfrågan (via riktade vidareutbildningar). Eller så har personen inte sådana förutsättningar men är arbetsför ändå och kan vägledas till yrkesutbildning med praktik.

Så har det inte varit. Istället har ALLA hänvisats till tröga SFI-kurser, samma för alla oavsett individuella förutsättningar.

Jag förstår att det inte är av illvilja systemet behandlar oss så. Men även välvilja kan vara kvävande. När jag kom till Sverige var jag fast besluten att kämpa. Jag hade med mig en ingenjörsutbildning och flera års arbetserfarenhet i bagaget, men det var svårt att få jobb inom mitt yrke på grund av språksvårigheter och avsaknaden av nätverk.

Jag befarade att jag liksom många andra nyanlända sakta men säkert skulle skolas in i en sysslolös roll där man till slut tror att det är så människor lever i det här landet.

I Sverige är en människa i mångt och mycket, sitt arbete – men det gällde inte oss. För mig och många andra utrikes födda var det nedbrytande lång väntan, slussning mellan bidragsformer, standardiserade språkstudier och vattentäta skott mellan myndigheter som gällde innan vi efter en kraftlös integrationsperiod hänvisades till socialtjänsten. Och sedan… ingenting.

Vi var fast i ett system som successivt sänkte allas förväntningar, motivation, anspråk och självkänsla. Vi blev omhändertagna istället för tagna på allvar, och fullständigt ignorerade som de individer vi var, fulla av drivkraft och kompetens som samhället skulle kunna dra nytta av. Jag är övertygad om att på sikt är till allas fördel och kostar samhället avsevärd mindre om man satsar på immigranter i ett tidigt skede och innan individens entusiasm slokar.

Jag vägrade acceptera läget. I stället för att gå i dvala tog jag ett jobb på posten medan mitt ärende låg på ett bord hos Migrationsverket. Medan jag jobbade där hände något som bröt trenden för mig. På Rekryteringsbazaren för 10 år sedan träffade jag en eldsjäl som då jobbade då på Kista stadsdelsförvaltning som studie- och yrkesvägledare. I ett kort brev om 2,5 rader presenterade denne mig för en arbetsgivare som erbjöd mig praktikplats, vilket ledde till ett vikariat som blev så småningom en fast anställning. Vid sidan av jobbet deltog jag i kvällskurser på Komvux och i en intensivkurs i teknisk svenska på KTH. Nu har det gått några år, jag har sökt och fått andra jobb och deltar i arbetsmarknaden. Jag har hittat hem i mitt nya hemland.

Detta skulle vara möjligt för de flesta som kommer hit, de förändringar som behövs är egentligen inte så stora: bara ett annat sätt att se på människor.

Tyvärr är arbetslösheten fortfarande avsevärd högre bland utrikes födda som bland befolkningen i sin helhet – trots att Sverige kanske har världens mest välutbildade immigranter.

Kanske blir det också en nödvändighet inom några år, åtminstone i Stockholm talas det allt oftare om arbetskraftsbrist och brist på kompetens.

Men jag tror inte att samhället har råd att vänta på att en sådan förändring ska ske av sig själv. Jag önskar mig därför inför det kommande decenniet att samhället förmår ändra synen på människor och skola in nyanlända utlänningar till arbete eller eget företagande snarare än till trötta SFI-kurser och socialbidrag en gång i månaden. Det är inte hjärnkirurgi precis, snarare sunt förnuft. Låt oss bygga något tillsammans, ge oss chansen att vara med och bidra.

Mohammad Samadi
Byggnadsingenjör