ÅSIKT

Skapa nya statliga jobb som passar sjukskrivna

Debattören: Arbetsmarknaden för fixerad vid produktion

DEBATT

Detta är en replik på följande inlägg:

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

”Jag arbetar också som läkare inom svensk primärvård och instämmer i stora delar i min kollegas reflektioner kring sjukskrivningsproblematiken. De allra flesta långtidssjukskrivna har svårförklarade smärt- och trötthetstillstånd där utredningar utmynnat i diagnoser som fibromyalgi, kroniskt utmattningssyndrom, etc. Ofta finns även en försvårande social problematik som kraftigt försämrar patientens förmåga att etablera sig på en tuff arbetsmarknad. De allra flesta av våra långtidssjukskrivna är också lågutbildade och de teoretiskt möjliga arbetena är i regel begränsade till kroppsligt betungande sysslor med krav på hög produktionsförmåga.

Det är oerhört svårt att objektivt beskriva dessa personers aktivitetsförmåga då den ofta fluktuerar över tid och är beroende av en rad icke-medicinska faktorer. Precis som kollegan skriver - i läkarintygen brukar det i regel bli beskrivningar av vad patienten själv berättar om sina plågor då de inte alltid låter sig beskrivas objektivt vid en läkarundersökning. Det kan vara berättelser om störd sömn på grund av generell värk, upplevd förlamande trötthet stora delar av dagen och svaghetskänslor som kommer och går.

Vid läkarbesöket sitter ofta en hyfsat pigg person framför dig som resonerar och pratar helt adekvat samt rör sig helt obehindrat i rummet. Utöver detta finns otaliga provtagningar och röntgenundersökningar som alla är normala. Men personen beskriver ändå en helt och fullt trovärdig, daglig och handikappande värk, trötthet och svaghet!

Jag har under mina fem år i svensk primärvård stött på max tre-fyra personer där jag misstänkt att de försöker manipulera systemet. Sedan har jag stött på hundratals fall där de flesta är som i exemplet ovan.

Dessa personer och deras smärtproblem existerar och har sannolikt alltid existerat. Skillnaden är att nu finns ingen plats för dem på en fruktansvärt produktionsfixerad arbetsmarknad. Förr kunde dessa personer ofta fortsätta arbeta i sin egen takt på ett välbemannat kommunalt sjukhem, daghem eller verkstad med mindre krav på högt tempo och egen initiativförmåga.

Dessa arbeten finns ej längre och därför slås dessa personer ut.

Lösningen är antingen att sänka kravet för att erhålla förtidspension (dessa åkommor är i regel livslånga) eller att skapa särskilda arbeten som inte pressar individen till maximal produktionsförmåga i alla lägen.

Ta till vara på dessa personers förmåga! Staten borde se värdet i att ha personer i arbete, även om detta arbete inte uppstått på den gängse arbetsmarknaden. Staten, tillsammans med kommuner och landsting, borde inrätta vettiga och anpassade arbetstillfällen inom behövande samhällsområden där den privata eller kommunala sektorn ej längre finner det ekonomiskt intressant att verka.

Dessa personer skulle bli framtidens hjältar på skolgårdar, på äldreboenden och sjukhus. Ni kan säkert komma på en rad andra områden där samhällsservicen är eftersatt med hänvisning till ”bristande resurser”.”

”Vem vågar framträda med namn när detta debattområde väcker så mycket hat och ilska?”