ÅSIKT

Vad händer med läkarrollen när vården har vinstintresse?

Läkare: De kliniskt verksamma är för tysta i debatten om vinster i välfärden

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Under senare år har en ensidig ekonomistyrning dominerat stora delar av välfärdsektorn i vårt land. Privatiseringar med vinstintressen har i allt högre omfattning skett inom vård- och omsorg. För drygt fem år sedan rapporterades att en del läkare – som ägare i privata vårdbolag – både på privata husläkarmottagningar och inom den privata beroendevården inom Stockholms läns landsting, förutom sin lön kunnat plocka ut miljonvinster till sig själva (Läkartidningen nr 22 2007) – en trend som fortsatt även om det numera ofta är större vårdbolag som köper upp dessa olika vårdverksamheter.

I primärvårdens vårdval, speciellt i Vårdval Stockholm, finns en utpräglad ekonomisk styrning och ett konkurrenstänkande även beträffande de vårdcentraler som fortfarande drivs i offentlig regi.

Som pensionerad läkare har jag under senare år haft möjlighet att bevista en del konferenser om hälso- och sjukvård – konferenser som handlat om vårdval, vårdprivatiseringar med vinstintressen, vårdproduktivitet och kostnadseffektivitet. Näringslivet har ofta stått som inbjudare. Föreläsare och debattdeltagare har främst varit forskare inom företags- och hälsoekonomi, näringslivsrepresentanter, politiker och tjänstemän från departement och landsting. Vårdpersonal som kliniskt verksamma läkare har lyst med sin frånvaro. Dessa konferenser har haft ett ensidigt ekonomiskt och tekniskt innehåll. Att sjukvårdsverksamhet i första hand handlar om att behandla och vårda människor med värdighet och omsorg och utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet är något som tycks ha fallit i glömska.

Hur påverkas läkarrollen, patientsynen och patientarbetet av ekonomistyrningen och vinsttänkandet? Är det speciella patientgrupper som drabbas? Vad säger vårdpersonalen inte minst läkarna om det som händer?

Alltsedan primärvårdens Vårdval Stockholm sjösattes 2008 har med jämna mellanrum allmänläkare i intervjuer och debattartiklar rapporterat att man tvingas prioritera patienter som söker för banala åkommor samtidigt som man inte har tid för de verkligt sjuka (se exempelvis DN STHLM Debatt 10/2 2012). Av ekonomiska skäl tar en del husläkare för att få sin husläkarmottagning att överleva främst korta okomplicerade besök då alla besök ersätts med samma belopp oberoende av svårighetsgrad – något som gång på gång har påtalats. Denna prioritering sker i direkt strid mot Hälso- och sjukvårdslagens portalparagraf om en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen och att den som har det största behovet av hälso- och sjukvård skall ges företräde till vården.

De patientgrupper som främst drabbas i detta ekonomi- och vinsttänkande är svaga och utsatta grupper som psykiskt sjuka, missbrukare, äldre personer, invandrare – grupper med ofta sammansatta och komplicerade vårdbehov.

I patientverksamheter kan denna starka fokusering på ekonomi och vinster lätt leda till en konflikt med flera av Läkarförbundets regler. I paragraf 17 står bland annat: ”Läkaren ska aldrig medverka till att bereda enskilda patienter eller patientgrupper otillbörlig ekonomisk, prioriteringsmässig eller annan fördel.” I paragraf 18 anges: ”Läkaren får inte låta sig påverkas av otillbörligt förvärvsbegär och inte utföra annan undersökning och behandling än vad som är medicinskt motiverat. Arvodet ska anpassas efter prestationens art och omfattning.”

I det ovan beskrivna paradigmskiftet i svensk vård och omsorg, har jag märkt en tilltagande tystnad i sjukvårdsdebatten från kliniskt verksamma läkare och annan vårdpersonal även om det finns undantag (se ovan). Det finns många orsaker till tystnaden. En kan vara rädsla för konsekvenser om man som kliniskt verksam läkare kritiserar den rådande sjukvårdspolitiken. En annan orsak kan vara att svenska läkares självkänsla har minskat som en följd av att deras arbetsvillkor har försämrats under de senaste decennierna och att läkarna numera är en profession med allt mindre stöd och inflytande (Läkartidningen nr 50 2011).

Tyvärr har medicinetikerna inte tillräckligt uppmärksammat vad som håller på att ske i vård och omsorg i vårt land. Deras tystnad i dessa frågor är anmärkningsvärd.

Avslutningsvis: I det paradigmskifte som skett inom svensk vård och omsorg måste vi som läkare ha patienten och den medicinska behandlingskvaliteten i fokus och följa både hälso- och sjukvårdslagen och våra läkaretiska regler. Vi måste ha mod att säga i från när etiska övertramp håller på att ske.

Jan Halldin

Leg läk, med dr