Aftonbladet
Dagens namn: Stig
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.

Mia Mårtensson: För mig är visstid en följetong utan slut

Dags att avskaffa anställningsformen ingen mår bra av

Det drar ihop sig till tioårsjubileum nu. Inte för att det är något att fira. I snart tio år har jag varit arbetsmarknadsnomad, vandrat mellan arbetsplatser som en osalig ande. Det kallas ”allmän visstidsanställning” och ger arbetsgivarna möjlighet att ta in extra personal på begränsad tid när behov uppstår, i stället för att ha en fast beredskap för tillfälliga arbetstoppar och kortare frånvaro.

För mig har det snarare blivit en följetong utan slut och jag är långt ifrån ensam.

Bland de tjänster som utannonseras är de otrygga anställningarna i form av vikariat, visstidsanställningar och timanställningar överrepresenterade. Bemanningsföretagen är i klar majoritet. Det är den bild som framträder efter oändliga timmar framför datorn i jakt på nästa anställning. Visstidsanställningar är också det som är lättast att få när man är arbetslös. De med tillsvidareanställning vill inte ha dem och oftast ska de tillsättas snarast möjligt. Då har man en fördel av vara tillgänglig omgående.

Nu har det alltså snart gått tio år sedan jag förlorade min första och enda tillsvidareanställning och jag är arbetslös igen. Den senaste anställningen varade bara i sju veckor och gav ingen respit alls.

De senaste sju veckorna har jag arbetat heltid och samtidigt sökt jobb lika aktivt som jag gör när jag är arbetslös. Har man tur kan man få sex månader eller till och med ett år. Då får man i alla fall lite arbetsro och kan lägga jobbsökandet åt sidan ett litet tag. Men det börjar alltid om igen, i en ändlös, tröstlös cirkel av nytt jobb, nya arbetskamrater och arbetslöshet. Jag hör aldrig riktigt dit, blir aldrig riktigt en i gänget. Jag är tillfällig, snart borta.

Vid det här laget har jag nästan helt förlorat kontakten med min egen yrkesidentitet. Det går nämligen inte att identifiera sig med sitt yrke när det ändras hela tiden och i praktiken innebär att sälja sig själv till nästan vad som helst för vilket pris som helst. Jag har inga fasta arbetsuppgifter, inga långsiktiga mål eller något sammanhang. Jag är en kameleont som omformar sig själv till det som just den här arbetsgivaren behöver just nu och tacksamt tar emot den lön som erbjuds.

Frågan är hur länge jag ska orka. Hur länge orkar man leva helt utan trygghet? Hur många gånger orkar man börja om?

Allmän visstidsanställning har blivit vardagsmat, men det har inte alltid varit så. På 1980-talet hade arbetsplatserna cirka 15 procent fler anställda än som var absolut nödvändigt för att klara arbetsuppgifterna. På det sättet klarade man tillfällig arbetsanhopning och kortare frånvaro utan att ta in extrapersonal. Ändringen i §5 i LAS klubbades inte igenom förrän 2007. Däremellan fanns §5a som tillät visstidsanställning i begränsat antal och bara under särskilda förutsättningar.

Så avskaffa allmän visstidsanställning. Vill inte politikerna göra det så hoppas jag att ni vill, alla ni därute som går på knäna för att ni ständigt är underbemannade och alla ni som har fler timmar på flexen än ni någonsin kommer att hinna ta ut. Organisera er, protestera och ta tillbaka kontrollen över er arbetssituation. Ingen mår bra av att det ser ut som det gör nu, vare sig ni som är på insidan eller vi som står utanför. I längden leder underbemanning till fler sjukskrivningar, fler vikariat och högre kostnader även för arbetsgivarna. Så välkomna en nomad in i värmen, låt hen stiga upp ur visstidsträsket och bli torr om fötterna.

Mia Mårtensson
SENASTE NYTT

Debatt

Visa fler