ÅSIKT

Fler poliser i förorten är inte lösningen

Rädda barnen: Vad händer med en 13-åring som ser sitt område glömmas bort och förfalla?

I maj förra året dödade polisen en man i Husby. I kväll sänds SVT:s Uppdrag Granskning som granskat vad som egentligen hände.
I maj förra året dödade polisen en man i Husby. I kväll sänds SVT:s Uppdrag Granskning som granskat vad som egentligen hände.
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Stockholmspolisen ska tredubbla sin insats i stadsdelarna Rinkeby och Tensta.

25 poliser ska bli 75 och syftet är att komma tillrätta med ungdomsbrottslighet i området.

De flesta människor, vare sig man bor i en Stockholmsförort eller i Norrländsk glesbygd är positivt inställda till att mer görs för att bekämpa brottslighet.

Men det räcker inte med fler poliser.

Vi vet att det effektivaste och billigaste sättet att bekämpa brott är att arbeta förebyggande. Vi vet också att brottslighet inte sällan uppstår där utanförskapet är som störst. Där arbetslösheten är hög, där skolresultaten sviktar och där upplevelsen gror av att mina livschanser är sämre på grund av vem jag är, upplevelsen av att mitt område stigmatiseras och mina vänner utpekas som en börda.

I den miljön måste samhället koncentrera sina resurser och markera att vi inte tänker lämna någon utanför.

Men signalerna blir fel när vi plötsligt gör en jättesatsning som begränsas till polisiära insatser. Till och med polisens egen talesperson beskriver Rinkeby och Tensta på det sätt som många barn och ungdomar upplever det: ”Det finns inga normala samhällsfunktioner kvar i området”. Orden är Elisabeth Anestads, chef för polisen i Västerort.

Polisen kan hamna i ett trängt läge när de blir maktens enda representant och ansikte utåt.

Upploppen i somras i Husby borde vara en varningssignal för beslutsfattare på hur polisinsatser kan trigga igång en negativ spiral i frustrationens spår.

Därför behöver vi förstärka resurserna för och kring barn och unga och de resurserna bör användas i dialog med de boende.

För vad gör det med en trettonåring som ser massa poliser, men upplever att inga andra satsningar görs för området?

En trettonåring som ser hur skolor läggs ned, samhällservicen flyttar till andra områden och verksamheten på fritiden är otillräcklig? 

På Rädda Barnen får vi många samtal från kommunala förvaltningar och fritidsgårdar som vill ha stöd och resurser för att kunna skapa en meningsfull fritid för barn och unga i socioekonomiskt utsatta områden. Aktörer som vill göra en insats i samhället men som inte får de resurser som krävs för att tillhandahålla stöd som motsvarar behovet som finns.

I Hjulsta, med 6 000 invånare, finns det ingen fritidsgård, ingen bankomat, eller ens en livsmedelsbutik, där saknas den basala samhällsservice som man i andra områden tar för given.

Det som finns i Hjulsta kvar är tomma lokaler som tidigare använts till ungdomsverksamhet. I stället hänger ungdomar utanför tunnelbanan.

När vi först kom till Hjulsta för några år sedan sa ungdomarna: ”Hjulsta syns inte ens på GPS:en”.

Man kan le åt kommentaren, men den blir också en symbol för att man känner sig bortglömd eller förminskad.

Barn och ungdomar vi möter i vår verksamhet vill ha mer meningsfull fritid, i verksamheter där de kan utvecklas och få klok vägledning med vuxennärvaro. De vill ha yrkesråd, läxhjälp, CV-coachning och diskussionsforum. De vill ha mer än bara biljardbord och pingis och de vill inte längre hänga utanför tunnelbanan i Hjulsta.

Stat och kommunen har ett ansvar för att möjliggöra för alla barn att ska kunna utvecklas och njuta av en meningsfull och aktiv fritid och få likvärdiga möjligheter att utvecklas till sin fulla potential.

Barnkonventionen är tydlig och ansvaret utpekat. Ett barns möjligheter till goda framtidsutsikter utgår från vuxenvärldens förmåga till stöd.

Vi menar att samhället och inte minst kommunerna behöver ta ett helhetsgrepp på de komplexa utmaningar som finns i utanförskapsområden i hela Sverige.

Idag syns Hjulsta på GPS:en, men det är dags att sätta barnens och ungdomarnas behov på kartan. Lyssna på dem, för de har svaret på vad vi behöver göra. 
 

Ihsan Kellecioglu

Elisabeth Dahlin

FAKTA

DEBATTÖRERNA

Ihsan Kellecioglu Nationell strateg i Rädda barnens projekt ”På lika villkor”.

Elisabeth Dahlin, Generalsekreterare Rädda Barnen