ÅSIKT

Vi vårdar andra – och bryts ner

Undersköterska: Utan vettiga förutsättningar går personalen in i väggen.

Undersköterskan Marie Litsesjö bet ihop och kämpade på – trots att arbetssituationen bara blev värre och värre. Till sist gick det inte längre.
Foto: Foto: ULF PALM
Undersköterskan Marie Litsesjö bet ihop och kämpade på – trots att arbetssituationen bara blev värre och värre. Till sist gick det inte längre.
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Utbränd – gå in i väggen.

För mig var dessa ord likställt med arbetsskygga och lata, medelålders kvinnor. Sådana som kände efter för mycket.

Mitt eget motto var: ”bit ihop, prestera, kör på och se till att du kan och vet allt. Var duktig.”.

Mitt yrke var att vårda och ta hand om gamla och multisjuka människor. Tidigare hette det långvård, sedan blev det ålderdomshem/servicehus och till slut särskilt boende med hög omvårdnad. Det som hänt under åren av namnbyten är att människor blivit äldre och sjukare, personalen färre, arbetsbördan tyngre och arbetsuppgifterna minst det fyrdubbla. Kraven på vår lista är gränslösa.

Chefen har en chef, som i sin tur har en chef som har en gruppledare. Ibland även en planerare. Kommunikationen mellan toppen och golvet är bitvis noll. Chefsbyten är ofta vardag. Kompetensen hos nya medarbetare är ibland bedrövlig, vilket inte är deras fel. Introduktionen kan vara ett, två arbetspass. Sen förväntas du kunna jobbet. När det var som värst kunde jag och en kollega ha ansvar för elva fullt vårdkrävande “kunder”. Fullt vårdkrävande innebär att personen inte kan sköta någonting själv, de behöver hjälp med ALLT.

Vi läser, diskuterar och gör utredningar angående de ökande sjukskrivningarna och jag inbillar mig att de flesta vet vad problemet beror på.

Jag har själv funderat mycket sen jag gick från skitduktig till skitslut.

Utbrändhet är inte en påhittad sjukdom. Den är ytterst verklig och den bryter ned människor. Den syns inte, den drabbar många och utan att du fattar det.

För egen del började jag suga åt mig varenda förkylning. Min korttidsfrånvaro ökade och jag kom i kontakt med företagshälsovården. Mitt minne började svikta. Jag kunde gå hem utan matkassarna från affären. På nätterna bet jag ihop käkarna så hårt att jag spräckte mina tänder och med det kom huvudvärken.

All min lediga tid efter alla måsten handlade om att sova. Var jag ledig kunde jag somna kl 21 och vakna 12 nästa dag. Jag kände mig fullständigt dränerad på energi. När jag till slut blev sjukskriven ”under protest” tog det lång tid att acceptera och jag blev destruktiv på andra sätt. Jag kände mig dålig som människa och ville fly från allt. I dag, nästan ett år senare, är det bättre, men inte bra. Jag brottas ständigt med känslan av att inte vara duktig trots att jag vet att det är FEL.

Vi ska vara högpresterande, framgångsrika, sociala, perfekta föräldrar, ansvarstagande, tillmötesgående och vi ska orka allt.

Jag har hållit 23 människor i handen när de lämnat denna jord. Jag har blivit nerspydd, lagt om hemska sår, kramat otaliga anhöriga i deras sorg. Jag har hört historier från krig, blivit biten, sparkad, kramad och älskad av de jag mött.

Delar av det kan låta hemskt, men det var det inte. Mitt jobb är något av det mest meningsfulla man kan ha, man gör skillnad för dem som har byggt detta land.

Dagligen kan man läsa i sociala medier hur fantastiska vi undersköterskor är. Vi behövs.

Frågan är ju då varför vi har skitlöner, omänskliga arbetstider och ska springa fortast av alla. Samtidigt ska vi vara vänliga, tålmodiga och omhändertagande – utan några som helst vettiga förutsättningar.

Men vi gör det alla fall. Så länge det går. Det är människor vi vårdar, men vi glömmer oss själva.

Jag har 3 500 tecken på mig att få ihop det här och jag önskar jag hade 10 000 till. Det finns mycket mer att berätta. Jag skulle vilja skriva om min syn på ”utbrändhet” som egentligen borde heta ”överutnyttjad”.

Om jag nu måste jag hitta en syndabock blir det riktigt jobbigt. För jag vet vem det är.

Det är jag själv, jag möjliggjorde det här, jag ville vara “duktig”.

Om jag gör två personers jobb, då klagar inte chefen.

Ett tips: Sluta spring, sluta vara duktig.

Marie Litsesjö

FAKTA

DEBATTÖREN

Marie Litsesjö, före detta undersköterska, Falun.

DEBATTEN

På två år har de stressrelaterade sjukskrivningarna ökat med 73 procent. De allra flesta är kvinnor mitt i livet och många av dem jobbar i vården. Dagens debattör är en av dem. Personalen blir färre, arbetsbördan tyngre och arbetsuppgifterna minst det fyrdubbla. Kraven på vår lista är gränslös, skriver hon.