”Vill du ha mitt sjukskrivna liv?”

DEBATT Jag är en 30-årig kvinna med tre barn. Jag bor i ett vanligt hus med en vanlig bil och en vanlig hund i ett vanligt samhälle i mellersta Sverige. Jag vill berätta något om hur min dag ser ut. Inte för att människor ska tycka synd om mig, utan för att detta är min verklighet och jag hoppas att någon därute kanske tänker om när det gäller utstämplingen av oss som är sjuka på riktigt. För min egen del handlar det om sjukskrivning för fibromyalgi, utmattningsdepression, lätt ångest och kognitiva minnessvårigheter.

Min dag börjar vid sju när Stora måste upp. Jag sover nere och hon på övervåningen och i dag fick jag stå nere och ropa på henne tills hon vaknade. Mina fötter är så fulla i värk efter natten att jag oftast inte klarar av att ta mig uppför trappan.

Jag vet att jag borde äta frukost innan jag påbörjar min medicinering, men jag vet också att om en halvtimme kliver resten av barnen upp och att jag bör ha smärtis i kroppen när det händer. Så in med dagens första piller. Stora barnet dukar upp sin frukost själv, jag tittar på. Vilken fantastisk mamma jag är va? Under tiden konstaterar jag att ingen av smärtan från i går har gett med sig eller flyttat på sig. Ryggen värker, axeln bränner och armbågarna känns veka och smärtsamma.

Försöker kickstarta hjärnan lite. Jag glömmer det mesta hela tiden. Varför vet ingen, kan vara att jag inte sovit ordentligt på några år kanske eller för att hjärnan har fullt upp med att bearbeta smärtan. Kalendern är min bästa vän och utan den står jag maktlös.

Jag hör hur de små vaknar till liv där uppe, nu måste jag upp för trappan. Haltar upp och försöker se så glad ut som möjlig och säger god morgon till mina älskade ungar. Mellan tar sig ner för trappan själv, Liten vill bli buren och lägger sin hand på min axel. Smärtan ilar genom kroppen, men han måste ju få röra mig. Väl nere så står blöjbyte, frukost, påklädning och tandborstning på schemat. Försöker stänga ner smärtan, det går hyfsat. Klär på mig själv, tröjan är värst att få på. Det blir luvtröja i dag. Varmt om rygg och nacke det är viktigt.

Dukar fram och känner hur händerna domnar bort på vägen mot kylen och ska precis hälla upp till Liten när jag tappar hela kartongen i knäet. Igen. Vissa dagar kommer tårarna när jag inte längre orkar, är så trött på att hela tiden tappa saker. Men i dag är en stabil dag. Torkar upp, byter om och frukosten fortsätter.

Påklädningen är det värsta på förmiddagen. Barnen behöver mycket hjälp fortfarande. Idag mutade jag med Bolibompa. Då håller de sig hyfsat stilla. Jag fumlar, tappar kläderna, orkar inte riktigt dra på strumpan så den hamnar snett. Djupt andetag, sista svängen nu! Dags för dagis. Mina barn går fem dagar i veckan, fem timmar om dagen. Ja, i alla fall tills vidare. När min sjukskrivning går ut och dagarna är slut blir det mindre tid och mera för mig att göra hemma.

Lämnar på dagis, Mellan vill inte in alls och hänger runt min hals. Smärtan ilar genom hela kroppen, tillsammans med det dåliga samvetet. Vilken mamma väljer frivilligt att lämna bort sina ledsna barn? Och hur får jag honom att släppa utan att han gör mig illa? Kommer därifrån och Mellan vinkar i fönstret, ganska glad nu.

Tar mig in i bilen som en gammal tant. Min kropp verkar ibland glömma att jag bara är 30 år.

Frukostdisk, bädda säng, ta hand om pappersinsamlingen, tvätta några maskiner och spola ur poolen borde jag göra i dag. Ingenting att prata om för en frisk människa, men för mig känns det som att bestiga världens högsta berg. Kroniskt trött hela tiden, kaffe är ett måste. Konsumerar enorma mängder för att ta mig igenom dagen.

Stänger av tv:n, stänger dörren och persiennen är inte uppdragen från i går. Ljud tär oerhört på mig, är tacksam för tystnaden. Jag är den du ser gå med solglasögon ute även om det är molnigt. Inte för att jag försöker vara häftig, men ögonen gör ont om jag blir utsatt för ljus och huvudvärken kommer som ett skott.

I dag är jag oerhört tacksam över att jag inte har några läkarbesök bokade inne i stan. Det sliter så mycket att sitta i bilen och de dagar smärtan är som värst får jag ångestattacker när jag ska parkera. Nu sitter jag här. Ingenting på måste-göra-listan är gjort ännu. Om det blir gjort? Kanske. Ska ta mig lite mer smärtis först, då kanske jag orkar.

Utöver att överleva dagen anser försäkringskassan och läkare att jag ska aktiveras. Minst två timmar om dagen ska jag ut. Bara jag tänker på det blir jag livrädd. Vet att det funkar en vecka eller två. Men sen då?

Jag har redan börjat förbereda mig på ett liv som utförsäkrad. Satt ekonomin i krisläge, ja den var ju inte så bra innan heller. Man blir inte rik på att vara sjukskriven. Sagt upp alla abonnemang som går att säga upp. Julen törs jag inte ens tänka på.

En helt vanlig förmiddag hos mig med det röda huset och den lilla vovven och glada ungarna. Vill du byta?