Reinfeldt behandlar de sjuka omänskligt

Regeringens klumpiga hantering av förändringarna i sjukförsäkringen hotar att öka det ”utanförskap” alliansen gick till val på att bekämpa. Vi har haft kriser och problem förr, och vissa lärdomar borde man kunna dra av hur de hanterats och de misstag man gjorde då.

I senare delen av 80-talet beslöt riksdagen att sjuklönen skulle vara 100 procent för det stora flertalet och att ingen karensdag skulle avräknas. Denna så kallade reform genomfördes i god konjunktur och med en begynnande arbetskraftsbrist.

Med den fulla lönen vid sjukfrånvaro steg frånvaron katastrofalt snabbt. På vissa större arbetsplatser var sjukfrånvaron uppe i 40 procent för vissa personalgrupper. Det var ju helt enkelt så att man sparade såväl pengar som tid till eget arbete genom att anmäla sig sjuk till en telefonsvarare.

Så kom den svenska bankkrisen och den internationella lågkonjunkturen i början av 90-talet. När regeringen Bildt och socialdemokraterna tillsammans försvarade den svenska kronan genom stora besparingar beslöts att sjuklönen skulle ner till 80 procent och en karensdag infördes.

Karensdagen och den lägre dagsersättningen förbättrade hälsotillståndet avsevärt. Sjukfrånvaron sjönk rejält. Det ledde till att de stora vikariepooler som byggts upp inte längre behövdes.

Jag hade ”äran” att som arbetsmarknadsminister under den svensktillverkade bankkrisens och lågkonjunkturens 90-talsår, ta hand om den exploderande arbetslösheten. Jag fick då uppleva att socialdepartementets stora nödvändiga besparing fick till följd att antalet arbetslösa ökade kraftigt. Regelförändringarna var helt riktiga, de kom i fel tid men det var oundvikligt. Personalpoolernas folk och andra blev alltså arbetslösa, dock med den skillnaden från dagens sjukskrivningsproblem att det var främst unga friska människor och de som kom från kort sjukfrånvaro som friställdes.

I dagarna får man läsa om det ena helkonstiga fallet efter det andra. Halv- och 75 procent deltidsarbetande människor med allvarliga sjukdomar skall lämna sina jobb för att tas om hand av en överansträngd arbetsförmedling. Där skall de ytterst stå till HELA arbetsmarknadens förfogande. Men där står det redan 100 000-tals friska yngre arbetsvilliga.

Nyligen kunde vi läsa om en Umeå-professor som led av leukemi men som kämpade för att orka fortsätta med sin forskning under 75 procent av normaltid. Hon skulle nu tvingas att lämna sitt jobb för att i stället arbeta hos Samhall och där kanske orka heltid. Troligtvis leder behandlingen till att hon orkar mindre än på sitt ordinarie kvalificerade jobb. Hos Samhall tränger hon också ut andra handikappade människor och det till en statlig kostnad som genomsnittligt är mer än hela lönen.

Regeringen och vissa alliansföreträdare skyller allt på Försäkringskassan. Det är inte trovärdigt. Det regeringen har sysslat med är ett riktigt dåligt, oekonomiskt och omänskligt agerande. ”Sjukskrivningskontot” hyfsas lite grann men kostnaderna återuppstår på ”AMS-konton” och hos kommunerna, men framför allt hos de drabbade.

Arbetsförmedlingen borde i dagsläget få lägga all kraft på den stora gruppen unga arbetslösa, den stora gruppen friställda metallare och andra grupper som till exempel handikappade.

Att placera svårt sjuka, liksom lindrigare sjuka på dagens krympta arbetsmarknad är en svår uppgift. Enbart företagens skyldighet att betala 14 dagars sjuklön gör ju att många arbetsgivare mycket noggrant undersöker sjukfrånvaron även hos unga helt friska arbetssökande innan de anställs.

Med andra ord och rakt på sak kan man säga att regeringen nu ser till att arbetsförmedlingen låses upp med svårt sjuka. Det är ingenting annat än ett slag mot arbetslösa ungdomar, friska metall-are med flera grupper som tvingas leva i det utanförskap som regeringen lovat bekämpa.

Det finns troligtvis ett antal bland de 17 000 utförsäkringshotade som behöver hjälp i riktning mot mer jobb, men låt då försäkringskassorna och den sjukskrivande läkaren tillsammans hantera återgången till mer arbete.

Det är fler och fler som upplever att regeringen har ett omänskligt egoistiskt anletsdrag. Sjuka, arbetslösa, fattigpensionärer verkar regeringen se som en restpost som kollektivt skall bestraffas.

Regeringen räknar väl med att många som har det bra och som storgynnats av dess politik skall bli goda alliansanhängare. Jag tror dock att många av dessa har känsla för alla dem som alliansen drabbat med försvårat utanförskap.

Regeringen bör av ren självbevarelsedrift tala tyst om ”utanförskapet”. Väljarna är kloka nog att kunna skilja på retorik och verklighet.