Hyckleri att vilja ha republik

Monarkin har varit en del av Sveriges historia i över 1500 år. Kungamakt och folkmakt har alltid gått hand i hand. Före 1809 var de svenska kungarna ansvariga inför Gud, mellan 1809 och 1974 var de ansvariga inför Gud och riksdagen, i dag är de ansvariga inför media.

Olof Palmes nya regeringsform var präglad av 68-vänsterns republikanska ideal. Kvar blev en symbolisk rest. Socialdemokraternas krav på republik var på sitt sätt förnuftigt: man kan inte ha två herrar i samma hus. Olof Palme löste problemet genom att klargöra att det var statsministern – ­inte kungen – som var herre i huset, men den gamle herren kastades inte ut på gatan. Monarkin ­bevarades som en länk till det förflutna. Regeringen tog över all makt. Socialdemokratin hade segrat.

Dagens republikaner verkar ha missat denna poäng. De uttrycker sig ofta med ett hysteriskt ­tonfall – ”Sverige är ingen demokrati!” – och man får av deras ­resonemang intrycket att de hellre hade velat bo på Kuba eller i Nordkorea. Enligt deras sätt att tänka är alla skillnader mellan individer odemokratiska. Ärftliga ämbeten är ett särskilt slag av privat egendom. Men om inte ämbeten får ärvas, varför ska då pengar kunna ärvas? En konsekvent republikan kan aldrig acceptera en sådan orättvisa. Allt annat är hyckleri.

Republikanerna har dock delvis rätt. Sverige är ingen riktig demokrati. Men demokrati bör inte handla om perfektionism och författningsteleologiskt paragrafrytteri, utan om delaktighet och gemenskap. Vår svenska demokrati har vuxit upp från rötterna, den är ofullkomlig och ett resultat av kompromisser. Vi bör se demokratin som ett gigantiskt lapptäcke, där vi alla sitter med nål och tråd och lägger till våra egna små tygbitar med tankar och erfarenheter.

Oavsett om en nykläckt republik skulle vara styrd från Stockholm eller Bryssel, är det troligt att den skulle vara skakad av häftiga konflikter. Partistriderna och blockhatet kommer att öka i en republik. Klassklyftor och rasklyftor kommer att vidgas. Någon avdankad politiker – kanske ­Göran Persson? – skulle tvingas ikläda sig rollen som president.

Men något folkligt stöd kommer en president ur politikerklassen aldrig att åtnjuta. Monarkin skapar däremot en åsiktsneutral gemenskap kring staten och samhället. Även om denna gemenskap till viss del är en illusion, är det en illusion som vi behöver.

De två äldsta republikerna i världen – Förenta staterna och Frankrike – är båda exempel på djupt splittrade samhällen. För ett gemenskapsorienterat samhälle som det svenska kan de aldrig vara förebilder.

Carl Johan van den Swaerdenheem

Partiombudsman, Högerpartiet de konservativa