Odells kampanj mot förortskidsen

Kristdemokraternas andre vice partiordförande Mats Odell har under sommaren fört en kampanj mot kamphundar i flerbostadshus.

Egentligen för han sin kampanj mot några av samhällets mest utsatta, grabbar i förorten med invandrar­bakgrund. Det är de som bor i flerbostadshus – och det är ofta de som har kamphund.

Mats Odell kan därmed köra sin kampanj ganska fritt, för dem den riktar sig mot är inte med i några partier och skriver inga debattartiklar.

Som företrädare för ett kristet parti borde Mats Odell bemöda sig om ett mindre fördömande och ett mer förlåtande förhållningssätt gentemot dessa grabbar. Han kunde fundera på varför de har kamphund, och vilka behov hunden fyller.

Den allra enklaste analysen säger att den sannolikt bidrar med eftertraktad respekt på hundpromenaden.

Varumärket pitbull är väl inarbetat och hur snäll den enskilda hunden än är så inger den respekt, en respekt som dessutom är billigare att komma över jämfört med en motorcykel eller en sportbil.

Sannolikt tillfredställer hunden det minst lika stora behovet av ömhet. Hemma i lägenheten är hunden en kamrat att kela med och sköta om.

I andra sammanhang pratar man om hur nyttigt det är för människor att ha hund, att den bidrar till bättre psykisk och fysisk hälsa, att den minskar risken för allergier och att barn lär sig ansvar och omsorg om en annan individ.

Men det gäller kanske bara villaägare och deras barn?

Enligt Mats Odell ska nämligen villaägarna få ha vilka hundar de vill. Det är bara folk i lägenhet som ska regleras.

I Mats Odells kampanj finns ett drag av självrättfärdighet.

I stället för att som minister, vit och man peka finger åt förorts­kidsen skulle han kunna fundera på hur man kunde angripa saken på ett mer positivt sätt. Till exempel starta kurser i förorterna där hundägarna kan träna lydnad, agility, drag, spår eller utställning med sina hundar.

Då skulle killarna och tjejerna ha ännu roligare med sina hundar och de skulle komma mer in i samhället, på egna villkor. Det skulle givetvis också bidra till lydigare och mer harmoniska hundar.

Senast Mats Odell var ute och ropade förbud var härom veckan när kvällspressen rapporterade om en kvinna som fått armen söndertuggad.

Men det var ingen kamphund som bitit, utan en brukshund, en rottweiler.

En aggressiv hund kallades återigen för kamphund, fast det inte var en kamphund. Man önskar att en kristen minister var mer hederlig och mer förlåtande i sitt jobb.

Carina Gerken Christiansen
radhusägare med kamphund