Silvia har inget att skämmas för

I medierna drivs som säkert ingen kunnat undgå att notera en kritik riktad mot drottning Silvia. Drottningen har kritiserats för sina svar på intervjufrågor kring hennes fars agerande under Hitlertiden i Tyskland. När hon skrev ett privatbrev till TV4:s chef Jan Scherman gjorde han ett kraftigt utfall mot henne i Aftonbladet. Av Schermans uttalanden framgick att drottningen skrivit att det känts svårt att, som skett i ett program om henne i TV4, bli liknad vid Adolf Eichmann.

I Dagens Nyheter den 8 januari skriver Richard Schwartz under rubriken ”Drottningens ansvar”. Hans artikel går ut på att drottningen skulle ha beskrivit sin far som ett offer. Det han avser är att hon i en intervju talat om nazismen som ett ”maskineri”. ”Hon lär ha startat en barnfond”, skriver Schwartz. ”Men hade det inte varit ännu vackrare med en fond ägnad vad som egentligen hände under detta europeiska krig?”

Låt mig genast säga att jag sedan många år är styrelseledamot i denna barnfond, World Childhood Foundation. När jag engagerades där hade jag i flera år arbetat med frågor kring utsatta barn och brott mot barn i min funktion som straffrättsforskare och jag har under åren i Childhood fortsatt med det. Kanske bäst att understryka att styrelsearbetet är oavlönat. Kanske bäst att uppge att också mitt deltagande i tioårsfirandet av Childhood-stiftelsen år 2009 betalades av mig själv. Och tillägga att jag inte är personlig umgängesvän med drottningen.

Childhood fungerar som Robin Hood – ”tar” från de rika och ger till de fattiga, i det här fallet till organisationer som drivs av eldsjälar och är inriktade på att hjälpa utsatta barn. Under de drygt tio åren sedan drottningen startade denna verksamhet med hjälp av ett antal grundande bidragsgivare har hjälp nått flera hundra tusen barn runt om i världen.

Detta är en verksamhet som faktiskt betyder skillnaden mellan liv och död för många barn i dagens värld – det har jag själv verkligen insett exempelvis under ett besök i Odessa i oktober förra året. Där stöder Childhood en verksamhet för de många, av familj och samhälle övergivna gatubarn som kontrasterar skarpt mot nyrikedomen i den före detta Sovjetstaten. På Childhoods hemsida kan Richard Schwartz och andra lära mer om vad som görs för att lindra en nöd som finns i dag och som vi alla måste se.

Drottning Silvia har haft modet och styrkan att, på eget initiativ, ta upp frågor som alltför många av de som verkligen har makt – politiker, journalister, höga akademiker – inte brytt sig om att sätta sig in i, än mindre använda sina positioner för att göra något åt. Hon har gjort det utifrån en känslig och svår ställning, där allt som andas politik måste undvikas. Hon är värd respekt och tacksamhet för vad hon gör.

Att inte ge henne credit för vad hon gör utan i stället utmåla henne som okänslig för mänskligt lidande är faktiskt ett medialt övergrepp.

Hon har svarat på intervjufrågor om en far som hon uppenbarligen älskat. Många av oss, som haft turen att födas utanför Hitlers maktsfär, tror oss ändå förstå hur en sådan politisk utveckling väller fram över människorna som ett ”maskineri”. Det innebär inte att vi är okritiska, men vi anar prövningar som vi lyckligtvis inte själva ställts inför.

Kritiken mot personerna i det svenska kungahuset är, tror jag, ofta ett substitut för en diskussion om den grundläggande frågan vilket statsskick Sverige bör ha – det nuvarande systemet eller någon form av republik. Man hör också mycket lite om vilken alternativ konstitution de som vill slopa monarkin tänker sig. Republiker är ju helt olika utformade – ska vi ha det som USA, Frankrike, Italien eller Finland?

Denna centrala fråga tycks svår att föra fram, inte minst för politikerna, som måste driva frågan om de vill ha en ändring till stånd. I stället klandras de nuvarande individerna i vårt kungahus för att vara dåliga människor. Om det åtminstone hade handlat om att de misskött sina funktioner. Det är inte kungen och drottningen som har bestämt att det ska utväxlas statsbesök, göras exportfrämjande näringslivsbesök och invigas vägar. Men de har själva initierat ett årligt forum för barn- och ungdomsfrågor. När det första hölls i november var medierna märkbart ointresserade.

Vem och vilka är det som ska skämmas?