ÅSIKT

Skulle du ta en spark i magen på lunchen?

Barn- och ungdomsombud: Vuxna skulle aldrig stå ut i de mobbade barnens situation

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Jag har en god vän, vi kan säga att hon heter Anna. Hon arbetar på ett kontor i en vanlig svensk stad. Hon har arbetat där i fyra år. Och hon avskyr varenda dag.

Första dagen valde platschefen ut henne till kontorets hackkyckling. Anna vet inte varför det blev så. När hon kommer in i fikarummet blir det knäpptyst. Hon dricker sitt kaffe vid skrivbordet i stället. Då slipper hon känslan som sprider sig i kroppen när kollegorna tystnar. Det finns en som är värre än de andra. Han är riktigt taskig. En gång förra året blev han så arg för att hon lagt färgade papper i kopiatorn så att han skrek åt henne. Din jävla kossa, är du helt körd eller? Dra åt helvete! Alla hörde.

Förra veckan visade hon mig en Facebookgrupp som hon hittat. Tio kronor per medlem för att Anna ska kunna fettsuga sig – så heter den. Ungefär halva kontoret är med i gruppen. Hon sjukskrev sig flera dagar efter det fyndet.

Men herregud, sa jag till Anna – såhär kan du ju inte ha det!

Hon måste ju prata med chefen! Det har hon gjort. Flera gånger, men får bara svaret att hon ska strunta i dom som är dumma. Chefen säger att hon ska sluta ta åt sig så mycket. Då kommer det att bli bättre. Helt säkert. Om chefen ens har pratat med kollegorna vet Anna inte. Hon törs inte fråga.

Men varför säger hon inte upp sig?

Hon kan inte det. Hon får inte. Det går inte. Anna är nämligen elva år och ska börja femman. Hon måste gå till jobbet varje dag. En elvaåring kan inte säga upp sig.

I Sverige finns tusentals som Anna, tjejer och killar som har ont i magen så fort de tänker på att gå till skolan.

Inför skolstarten ligger de vakna och känner oro inför att packa skolväskan och gå till jobbet.

Många har pratat med chefen om hur det är. Många har fått svar likt Annas. Till slut blir de tysta och slutar berätta.

Kränkningarna finns överallt. Inte bara i skolan. De finns i mobilen och de finns på internet. Hela tiden. Så fort datorn slås på finns de där.

Finns det någon enda vuxen som skulle acceptera att få en karatespark i magen på lunchrasten? Skulle du tycka det var okej att bli kallad för könsord på jobbet, eller att halva kontoret var medlem i en Facebookgrupp som talar om att du behöver hjälp med en fettsugning?

Barn och unga arbetar i en miljö som vi vuxna aldrig skulle tolerera. En elvaåring ska lära sig matte och svenska, samtidigt som hon är livrädd för vad som ska hända på lunchrasten. Kommer de andra att resa sig i matsalen och byta bord när hon sätter sig?

Det krävs inte särskilt mycket fantasi för att tänka sig hur det skulle kännas om kollegorna på jobbet reste sig och gick när man kom med sin matlåda. Eller hur det skulle kännas att vara den enda som inte blev bjuden på kräftskivan.

Ta barn på allvar, ta barns arbetsmiljö på allvar. Helst innan barnen tyst och obemärkt tar emot sparkar i magen, eller ensamma plockar upp sin rygga ur en vattenpöl. Om vi inte agerar kommer de att tystna helt. Och då är vuxenvärlden losers. På riktigt.

Sara Holm Stålhand
Barn- och ungdomsombud i Västerås