ÅSIKT

Mobbade elever dubbelt kränkta

Skolinspektionen och BEO: Skolans insatser riktas mot offren: ”Jag är mobbad – rektorn säger att jag måste ändra mig”

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Barn- och elevombudet (BEO) och Skolinspektionen fick förra året in drygt 1100 anmälningar om kränkande behandling i skolan. Det är en ökning med 83 procent jämfört med 2009.

1200 personer har också kontaktat BEO via e-post och telefon. Många av dem vittnar om elever som blir dubbelt kränkta. Först utsätts eleven för långvarig mobbning av andra elever. Genom skolans sätt att hantera situationen utesluts eleven sedan ur gemenskapen och tvingas i många fall att till sist byta skola.

Det är slående att många fall av kränkande behandling liknar varandra. De slutar inte sällan med att den utsatta flickan eller pojken mer eller mindre ofrivilligt lämnar sin skola för att börja i en ny. I några fall, när det gäller gymnasieskolan, kan mobbningen leda till att eleven slutar skolan i förtid.

Låt oss ge ett typiskt exempel från vad elever berättar för BEO och Skolinspektionen:

”Jag har varit mobbad i flera år i min skola. Mina saker blir förstörda och när ingen vuxen ser blir jag slagen. Är det grupparbete får jag jobba ensam. Rektorn säger att problemet ligger hos mig och att jag måste ändra på mig själv. På rasterna får jag sitta i lärarrummet, för det blir lugnare så tycker rektorn.”

Skolan och skolans huvudman, det vill säga kommunen eller den fristående skolans ägare, har det yttersta ansvaret att förebygga och förhindra kränkande behandling. En tendens som vi sett under förra året är att skolorna, trots sina goda intentioner, ibland medverkar till den exkludering av ett barn som den kränkande behandlingen är en del av.

Det innebär en dubbel kränkning i sig. Vuxna i skolan ska vara personer elever kan lita på och få hjälp ifrån. Inte vara ännu en person som blundar och sviker.

För en utsatt elev är de andra elevernas utfrysning, misshandel och hån tungt att bära. Att dag efter dag bli utsatt och utpekad etsar fast en negativ självbild för hela livet. Skolans insatser kommer många gånger försent och är ofta bara riktade mot den utsatte eleven och inte mot det system där mobbningen föds.

Exempel på sådana insatser, som i och för sig är till för att skydda eleven, är att den mobbade eleven får äta lunch avskilt, tillbringa rasten i lärarrummet och får en assistent som kan punktbevaka så inte fortsatta kränkningar sker.

Skolsituationen blir tyngre och tyngre för den som är utsatt, många orkar inte hänga med. Skolans insats med särskilda uppgifter och stöd utanför gruppen skapar tillfälligt lugn men kan bidra till ökat utanförskap. Resultatet blir att eleven känner sig ännu mer utpekad och utsatt.

När det blir för tufft orkar den som är mobbad inte längre gå till skolan trots skolplikten. Skolan parerar med hemuppgifter som ibland övergår till regelrätt hemundervisning. Kontakten med skolan och andra elever dras ner till ett minimum. Inte sällan slutar det med att eleven helt stöts ut och lämnar skolan genom skolbyte eller avbrott. Mobbarna har triumferat igen.

För skolans del kan det kännas som om de akuta problemen är lösta. De underliggande orsakerna finns dock i många fall kvar. För att lyckas måste skolan istället i grunden aktivt arbeta med att förebygga och förhindra kränkande behandling. Detta ska ske systematiskt och i samarbete med eleverna.

Det finns många goda exempel när skolor lyckas bra och där utsatta elever får hjälp direkt och inte lyfts ur gemenskapen. Men när det finns en bristande grogrund kan samma negativa spiral uppstå igen och drabba någon annan elev.

En god utbildning för alla elever förutsätter en trygg skolmiljö. Den elev som ständigt behöver oroa sig för vad som ska hända – under lektionen eller på rasten – får en drastiskt sämre skolmiljö och därmed också sämre utbildning och livschanser än andra elever. Vi vill därför sätta stopp för mobbningens negativa spiral.

Vår förhoppning är att det nya decenniet första år ska bli ett år då skolor och huvudmän på allvar axlar sitt ansvar att värna om alla elevers möjligheter till både bra undervisning och trygghet i skolan.

Ann-Marie Begler, generaldirektör, Skolinspektionen
Lars Arrhenius, Barn- och Elevombudet vid Skolinspektionen