Debatt

Förlåt, lärare – jag gjorde fel

Politikern: Vi borde aldrig ha kommunaliserat skolan

Jag deltog i beslutet att kommunalisera lärartjänsterna och skolan. De argument för saken som då framfördes fann jag rimliga och relevanta. Men i perspektivet av vad vi därefter upplevt så tycker jag att beslutet var felaktigt. Jag erkänner, utan att känna prestige, att jag som politiker hade fel.

Den stora skolreform som vi kallar kommunaliseringen har skapat ojämlika förhållanden i form av stora regionala och lokala skillnader, godtycklighet i beslutsfattandet och sämre kvalitet i undervisningen på många håll.

Målet om rätten till likvärdig utbildning har tyvärr inte uppnåtts. Tvärtom har skillnaderna mellan bra och dåliga skolor ökat.

Den ohämmade expansionen av privatskolor, eller friskolor som de benämns numera, är en del av förklaringen. Den har lett till att klyftorna mellan hög- och lågpresterande elever har ökat samtidigt som den sociala segregationen i skolan har ökat markant. Utvecklingen har sammantaget ökat klyftorna i den svenska skolvärlden, vilket uppenbarligen missgynnat både elever och lärare och ytterst försvagat Sverige som utbildningsnation i ett internationellt perspektiv.

I våra nordiska grannländer utgår samhällsstöd bara till friskolor som drivs på icke-vinstbasis. Samma system bör införas i vårt land.

Det tycks mig som om det i den skolpolitiska debatten börjar uppstå en viss enighet om att en bra och framgångsrik skola får man med kompetenta och engagerade lärare och närvarande och engagerade skolledare, som också ges möjligheter att göra sitt jobb, alltså att undervisa och utveckla unga människors kunskaper och förmågor.

Min uppfattning i dag är att skolan bör återförstatligas. En övertygelse som har förstärkts av de rapporter som nyligen redovisats – dels Pisa-rapporten och dels Skolverkets rapport. Av dessa framgår klart att det i dag saknas en övergripande kontroll över utvecklingen på skolområdet. Politiken måste återta ledningen av skolan och det måste ske på ett centralt övergripande plan.

Såvitt jag kan bedöma i dag kommer Socialdemokraterna inte inom överskådlig tid att svänga i frågan. Det tycks fortfarande finnas låsningar knutna till Göran Persson inom partiet i denna fråga. Men genom opinionsbildning, inte minst inom lärarfackförbunden, tror jag att det på sikt skulle gå att få partiet att ompröva sin inställning.

Målet med reformen var att stärka medborgarnas inflytande och målet var decentralisering. Men när vi släppte lös skolan förlorade de lokala skolpolitikerna makten över skolan. I stället gick den till kommunekonomerna. Målet med reformen sköts i sank av reformen i sig.

Utan utredning eller närmare granskning rusade vi i väg och skadade svensk skolan på ett olyckligt vis. Det är hög tid för politisk självrannsakan och omprövning av en ”reform” som uppenbarligen grovt missade målet. Om lärarna vill ha en uttrycklig bekräftelse på att kommunaliseringen av skolan var ett misstag bör vi som var med om beslutet bjuda på en sådan.

Jag hoppas att vi kan reparera förtroendet mellan politiker och den yrkeskår som sveks på ett så fatalt vis. Det är nödvändigt att stödet till lärarna byggs upp igen. För elevernas och vårt lands skull.

FAKTA

Bengt Silfverstrand, 70, Höganäs. Riksdagsledamot (S) 1976-2002. Ledamot i utbildningsutskottet 1988-1998.

Det har gått 20 år sedan riksdagen bestämde att skolan skulle vara kommunernas ansvar i stället för statens. Vi politiker fattade ett felaktigt beslut som lärare och elever betalat dyrt för, menar Bengt Silfverstrand, tidigare skolpolitiker och en av skribenterna i nya boken ”Kommunaliseringen av skolan. Vem vann – egentligen?” (Ekerlids förlag).

Bengt Silfverstrand