Gud ska hålla sig borta från skolan

Regeringens beslut att kristendomen ska ha en dominerande ställning i skolans religionsundervisning har väckt debatt. Självklart ska kristendomen inte ha någon särställning i skolan – det borde liberala och socialistiska debattörer kunna enas om. Allt annat måste betraktas som en eftergift för det mest fundamentalistiska partiet i regeringen, Kristdemokraterna. Men det är inte första gången de övriga borgerliga partierna har böjt sig för kristdemokratiska krav. Tidigare har man tillåtit religiösa skolor och att skolans värdegrund ska bygga på kristen tradition och västerländsk humanism.

Vänsterpartiet vill ta frågan ett steg längre och diskutera det rimliga i att det ska finnas ett särskilt ämne för att ge elever kunskaper om religioner. Självklart har alla elever rätt att få kunskaper om till exempel kristendom, judendom och islam, men de har lika stor rätt att få kunskaper om icke-religiösa livsåskådningar och ideologier. I viktiga existentiella frågor som rör moral, livets mening med mera, ges de religiösa förklaringarna en större tyngd eftersom de har ett helt eget ämne. Vi vill inte bara ha neutralitet mellan religioner utan också att det finns en jämvikt mellan det religiösa och det sekulära.

Jan Björklunds egen motivering till varför kristendomen är så viktig i religionsundervisningen är att den förklarar varför vi firar jul och påsk här i Sverige. Han menar att religionsundervisningen ska ge den typen av historiska förklaringar. Men den undervisningen lika gärna kan lika gärna ske i ämnet historia.

Även andra delar av de kunskaper som ska förmedlas i ämnet religionskunskap kan mycket väl ingå i andra ämnen. Kursplanen säger bland annat att undervisningen ska syfta till att eleverna ska kunna analysera religioner och andra livsåskådningar samt olika tolkningar och bruk inom dessa; analysera hur religioner påverkar och påverkas av förhållanden och skeenden i samhället eller söka information om religioner och andra livsåskådningar, och värdera källornas relevans och trovärdighet. Allt detta går alldeles utmärkt att lära sig inom ramen för andra ämnen – främst historia och samhällskunskap.

Men vi vill inte avskaffa religionskunskapen helt och hållet. Det vi ifrågasätter är att det ska vara ett obligatoriskt ämne. Med stigande ålder är det bra om elever, som så önskar, kan få kunskap om religioner och trosuppfattningar och kanske få stöd i sitt sökande efter livets stora frågor.

Vi tycker med andra ord att det ska kunna gå att läsa religionskunskap i gymnasieskolan, men att det ska vara frivilligt. Det finns ju också eftergymnasiala yrkesutbildningar inom religionens område.

Yngre elever ska däremot få en så allsidig undervisning som möjligt. Då kan det vara svårt för skolan att förhålla sig religiöst neutral i frågor om exempelvis val av livsåskådning och moraliska dilemman om de tas upp i ett religiöst sammanhang. Eleverna kommer förr eller senare att bilda sig en egen uppfattning, men det är inte skolans uppgift att stressa fram detta.

Jag kan förstå om vissa krafter kommer att reagera på vårt förslag. Men det verkligt kontroversiella är att regeringen vill att kristendomen ska vara den dominerande ideologin i skolans undervisning.

Jan Björklund visste naturligtvis att detta beslut skulle väcka starka reaktioner. Han understryker dessutom vilket känsligt ställningstagande det är med sin formulering att regeringen ”kör över” Skolverkets förslag. Björklund, och Folkpartiet, brukar inte dra sig för att skapa rubriker med den här typen av utspel. Tidigare har det handlat om språktest för invandrade eller burkaförbud. Kanske är det i detta sammanhang vi ska se deras försök att bygga en kristen (och genuint svensk) identitet?