ÅSIKT

Medierna klumpar ihop fans och huliganer

Journalisten Martin Schori om svepande påståenden som stöter bort goda krafter

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Att slå ned en spelare i motståndarlaget sekunder efter att det lag man älskar lag vunnit en osannolik seger framstår som så pass märkligt att även de vanliga supportrar som tycker att det är lite coolt när det brakar loss på fotbollsderbyn upprördes.

För att använda fotbollstermer: det var öppet mål för att mobilisera dem som faktiskt har störst makt att bidra till en positiv supporterkultur, mot våldsmakarna.

Men så blev det naturligtvis inte.

Återigen riktar många Djurgårdssupportrar sin ilska mot medierna och politikerna istället.

Varför är det så?

Jag tror att det dels beror på en välkänd teori: I princip varje löst sammansatt grupp – eller nation eller folkgrupp, för den delen – går ihop vid en attack utifrån. Dels på grund av att många av dem som uttalar sig i medierna saknar koll – och kommer med svepande påståenden och svepande kritik.

Av de olika supporterforumen att döma är det TV4:s program "Kvällsöppet med Ekdal", från i onsdags, som väckt mest ont blod.

Där fick man höra att de som sprang in på planen för att krama om sina hjältar var "neandertalare" och "inga raketforskare". Mycket talar för att åtminstone det andra påståendet stämmer.

Men samtidigt kanske det inte heller krävs någon raketforskare att räkna ut varför det inte förekommer våld på dammatcher, som en inbjuden politiker på allvar frågade sig. Och andra kanske undrar om det var en neandertalare som kom på att Lennart Ekdal skulle fråga en DIF-supporter om det överhuvudtaget finns några goda krafter inom klubben.

En annan politiker som har nött mycket tv-soffa genom åren tycker att man "ska göra som i England", och införa rapportplikt vid matcherna för dem som begått brott på våra arenor. Alltså: varje match ska personen infinna sig vid en polisstation långt borta. Enda problemet är att det inte funkar så i England - i alla fall inte vid ligamatcherna. Däremot finns det en sådan regel vid britternas landslagsmatcher i utlandet, men något större huliganproblem har inte vi i samband med internationella turneringar. Då måste man ju för det första kvala in till dem.

Visst: Ekdals jobb är att provocera sina gäster – vilket han bevisligen klarar av bra. Det vet några av er men kanske inte alla. Och det är inte heller självklart för alla att Expressen väljer att hänga ut fotbollshuliganer opixlade - när man samtidigt undanhåller sexbrottslingars identitet. Just den frågan är ett mycket vanligt förekommande argument på olika forum.

Att fotbollspelare får stå ut med påhopp från läktarplats är inte nytt, vilket vissa låtsas tro efter att Assyriskas matchrapport blivit offentligt. Det är tråkigt och i grunden inte acceptabelt – men inte unikt för yrket. Det är en verklighet som alla som deltar i offentliga sammanhang just nu får finna sig i – journalister, bloggare, debattörer, artister. Här finns dock en viktig poäng: tidigare har spelarna innerst inne vetat att de verbala hoten sannolikt inte kommer att omvandlas till fysiskt våld – i alla fall inte inne på arenan. Nu har även den gränsen passerats.

Ett besök på en fotbollsarena kan vara en fantastisk upplevelse. Eftersom den svenska fotbollen i sig inte alltid är lysande är det ofta publiken som hjälper till att skapa den, med sång, engagemang och hundratals ideellt nedlagda timmar på tifon. För ett par år sedan bevakades aktiviteterna hårt av medierna – och kvällstidningarna hade klackmatcher där insatserna betygsattes.

Men den senaste tiden har allt mer fokus hamnat på det negativa, vilket inte är konstigt enligt mediernas logik, och man kan få för sig att det är värre att gå på fotboll nu än på 90-talet – något alla som varit med sedan dess vet att det inte är.

Naturligtvis kan även fotbollsmatcher vara en osmaklig tillställning. Bråkiga. Hetsiga. Där finns personer med rasistiska åsikter, men det gör det ju även i Skånes kommunhus.

Det fåtalet personerna som slog ned Assyriskas spelare borde inte stå högt i kurs hos vanliga supportrar. Det gör de nog inte heller, men återigen lyckas samhället – och medierna – inte engagera de goda krafterna mot dem. För, som Lennart Ekdal säkert vet, de finns. De finns i form av frivilliga initiativ som Supporteralliansen och de finns i form av officiella supporterklubbar som sällan får något erkännande för det arbete de utför. Varför inte låta dem få komma till tals?

Och så har det i princip alltid varit. Istället för att få supportrarna med sig får man, genom svepande och okunnig kritik och ett uppskruvat debattklimat, många supportrar att alliera sig med dem som förstör så mycket för den klubb de älskar.

FAKTA

Martin Schori, 29, nyhetschef på Dagensmedia.se, Stockholm. Har sedan 1994 gått på alla DIF-matcher han mäktat med och värderar bragden mot Assyriska i princip lika högt som SM-gulden.

Delar av Djurgårdsklacken stormade planen och attackerade Assyriska-spelare efter att DIF säkrat en plats i Allsvenskan.

Martin Schori