ÅSIKT

Att skuldbelägga Norra Stå löser inga problem

Sofia B. Karlsson: Våga tro på förändring – den har redan börjat

Foto: Natanael Johansson
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Den senaste tidens debatt om supporterkultur har nog inte undgått någon. Debatten har rört sexism och våld i fotbollen och här är min reflektion efter att ha tagit del av den.

Ni vet vad som hände mig i AIK – jag blev utsatt för drev och hotad för att jag var en något ovanlig röst som förde fram ovanliga frågor i en ganska traditionell fotbollsvärld. En feminist som pratade inkludering i en klubb som präglats av en manlig struktur under lång tid, precis som stora delar av fotbollen.

Med bakgrund i det som hänt mig har jag förstått att det kan uppfattas som att jag vill ge bränsle åt de som vill stämpla fotbollsvärlden som rakt av våldsam, sexistisk, homofob. Mer fel än så går inte att ha. Det som istället är tydligt för mig är hur viktigt det är att kunna ha två saker i huvudet samtidigt och att det finns en stor fara i hur vi buntar ihop olika problem till ”huliganism” eller ”fotbollsvåld” utan att egentligen veta vad det är vi pratar om.

Lika lätt som att måla upp nidbilder av feminister som manshatare är det att göra fotbollssupportrar till våldsbejakande sexister. Det görs på samma sätt: en förenkling som gör det lättare att tolka omvärlden, sprungen ur okunskap och rädsla.

Det finns feminister som hatar män och det finns fotbollssupportrar som använder våld. Men vi har inte råd att fastna i dessa nidbilder, vila i de föreställningar som gör att de egna leden sluts ytterligare och att de som tycker som vi dunkar oss ännu hårdare i ryggen.

Jag älskar fotboll men är samtidigt den första att erkänna att fotbollen har problem – olika problem som kräver olika lösningar.

Ett stort problem är de förväntningar som finns på pojkar och män som innebär att unga spelare fostras in i en miljö där det bland annat handlar om att inte vara svag, ta avstånd från femininitet, (be)visa att man är heterosexuell, stå upp när det blåser och vara beredd att använda våld. En miljö där många tränare inte vet hur de ska hantera de här frågorna. (Vissa av de förväntningar som finns på män kan dock vara bra i en sport som handlar om adrenalin och delvis om styrka. Alla fotbollsspelare oavsett kön behöver det för att bli en bra spelare.)

Utöver förväntningar på pojkar och män som kan begränsa och skada både dem och andra finns det en struktur som bidrar till att det främst är män som är tränare och män som sitter i fotbollens styrelser. Det är ett tydligt representationsproblem. En annan utmaning är att damfotbollen värderas lägre än herrfotbollen på många sätt.

Men dessa problem, och de som lyfts tidigare i debatten, löser vi inte genom att bunta ihop allt det dåliga vi ser (eller att leta problem där de inte finns). Vi löser dem inte genom att kasta en skuldfilt över Norra Stå eller över Sofialäktaren, över aktiva män i fotbollens styrelser eller över de tränare som ideellt lägger ned sin tid på att träna sitt barns knattelag. Vi löser dem snarare genom att våga tro på att fotbollens aktiva vill vara med och påverka miljön till det bättre, och det är jag övertygad om.

Den som inte har en historisk överblick vet inte att det har gjorts stora framsteg, att frågor som manlighet i dag diskuteras på SFSU:s konferenser och att supporterpoddar tar upp ämnen som sexism och språkbruk. Den som inte sett de steg som tas, och kastar sig in i debatten med inställningen att det inte händer något och att problemen ska lösas pronto, kan göra mer skada än nytta.

Våga istället tro på förändring, våga stå emot att göra de grava generaliseringarna.

Våga utmana föreställningar om supportrar, (eller för den delen feminister eller andra grupper när vi ändå är igång), våga tänka bortom nidbilder. Samtalet blir så mycket bättre och mer konstruktivt då och vi slipper fokusera på de felaktigt ställda frågorna och istället titta på de eventuella lösningarna.

Det borde väl ändå gå?

Sofia B. Karlsson

Tidigare CSR-ansvarig i AIK