ÅSIKT

Därför är vatten inte en mänsklig rättighet

Författaren Fredrik Segerfeldt: Farligt att jämställa rätten att inte utsattas för kränkningar med politiska målsättningar

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Alf Svensson har rätt i att bristen på tillgång till vatten (och sanitet) är ett gigantiskt globalt problem. Jag tror inte det finns någon som inte vill att alla människor ska kunna dricka sig otörstiga eller gå på toaletten utan att sedan behöva dö en plågsam uttorkningsdöd i en diarrésjukdom.

Det är alltså inte det frågan handlar om, utan om det är rätt att kalla tillgången till vatten en "mänsklig rättighet", och om en sådan deklaration är någon lösning på problemet. Svaret på båda frågorna är nej.

FN:s deklaration om mänskliga rättigheter var en kompromiss mellan Josef Stalin och anständighet. Därför står rätten till betald semester bredvid rätten att inte bli dödad. Det har bidragit till att relativisera begreppet, och förvandlat universella och okränkbara rättigheter till något som makthavare kan se som ett smörgåsbord. Man plockar och väljer de rättigheter som för ögonblicket passar. Tyranner kan säga: "Era arbetare har inga jobb, så vi skjuter våra." Det är alltså livsfarligt att blanda ihop negativa rättigheter – rätten att inte bli utsatt för kränkningar – med politiska målsättningar om mat, pengar – och vatten till alla.

Aktivister brukar säga att ”vatten som en mänsklig rättighet ” är ett bra påtryckningsmedel. Möjligen. Men det är deras enda argument, och ett dåligt sådant. För FN har lovat alla människor tillgång till vatten minst tre gånger sedan 1970-talet. Och fortfarande är en miljard utan. Människor dricker inte dokument eller deklarationer, utan vatten.

I stället behövs det förändringar på marken, i form av bättre teknik, kompetens och incitament hos distributörerna att ansluta fler hushåll till vattennäten. Det är det som saknas i dag. Och lösningen heter privata företag och marknadspriser.

Men faktum är att det är dessa lösningar resolutionen egentligen riktar sig emot. För initiativtagaren är det socialistiska Bolivia, vars populistiska president Evo Morales vann makten delvis genom en kamp mot internationella vattenföretag. Och genom att få en FN-resolution som kallar tillgång till vatten en mänsklig rättighet får han ett argument för sin politik. Problemet är bara att sedan Bolivia slängde ut företagen har färre hushåll fått tillgång till vatten.

Det var rätt av regeringen att lägga ned sin röst.

Fredrik Segerfeldt
Författare till boken "Vatten till salu", (Timbro, 2004)