ÅSIKT

Släpp prestigen – ompröva euron

Jonas Sjöstedt (V): Europas välfärd på slaktbänken för att rädda bankerna och valutan

Att ansvaret för bankernas misstag läggs på skattebetalarna är en orimlighet, menar Jonas Sjöstedt.
Att ansvaret för bankernas misstag läggs på skattebetalarna är en orimlighet, menar Jonas Sjöstedt.Foto: THINKSTOCK
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Det ropas på solidaritet inom EU. Land efter land behöver hjälp, tyngda av finanskris och budgetunderskott har de svårt att klara sina betalningar. Löner och pensioner sänks och olika välfärdsprogram slaktas. Tusentals miljarder går nu åt till att rädda de banker som orsakade krisen. Ska vi hjälpa till? Som vänstermänniska är det spontana svaret ofta ja. Men innan vi svarar måste vi fundera ett ögonblick. Vem är det vi hjälper? Är det bankerna, euron eller välfärden?

Krisen har flera orsaker. Globala obalanser, bristande finansiell reglering, hejdlös finansspekulation och oansvariga banker är de viktigaste. I några länder som Grekland har svaga statsfinanser och dåliga skattesystem gjort situationen ohållbar. Euron har gjort ont värre.

I EU:s valutaunion ska alla ha samma ränta och växelkurs trots att de ekonomiska förutsättningarna är helt olika.

I högkonjunkturen kunde inte Irland och Spanien kyla ner ekonomin med högre räntor. I stället blåstes lånekarusellen och huspriserna upp tills bubblan sprack. Grekland kan inte konkurrera med tysk industri. Grekland skulle behöva en annan växelkurs än Tyskland som har stora handelsöverskott. Nu måste länder i stället sänka lönerna dramatiskt om de ska kunna konkurrera. Det sociala priset blir enormt om det ens låter sig göras. Risken är att patienten förblöder under operationen när välfärden slaktas och ekonomin fastnar i recession.

Det väntar hårda tider i många europeiska länder. Men vem är det som ska räddas? För EU verkar saken vara klar.

Främst handlar det om att rädda bankerna och euron. Priset får betalas av fattigare pensionärer, fler arbetslösa och besparingar på utbildning. Nu får skattebetalarna inom EU gå in och rädda staterna i kris. De tar över risken inför det som framstår som allt mer oundvikligt: att skulderna måste skrivas ner när länderna inte längre kan betala. Samtidigt kan många av de storbanker som har spekulerat i krisen dra sig ur de farliga affärerna med vinst.

Där säger jag stopp. Bankerna måste också vara med och betala. I det har Angela Merkel rätt och Anders Borg fel. Annars slås principen om att vinsterna är privata medan riskerna är offentliga fast och spekulanterna lär sig att det är riskfritt att spekulera. Då lär de sig inget till nästa gång. Det är helt enkelt inte möjligt att godta.

Euron är en del av problemet, inte lösningen. Om ekonomin i flera länder inte kan återhämta sig med en gemensam valuta så bör euroområdet krympa. Men i EU härskar prestigen och ingen får ifrågasätta den gemensamma valutan. Priset för det är redan mycket högt. I stället för omprövning vill EU öka central­styret över finanspolitiken, det gäller även oss som inte har euron. Statsbudgetar ska granskas, EU-bidrag frysa inne och böter utdelas till dem som inte skär ner fort nog. Stålbadet ska övervakas och dirigeras från Bryssel. Drömmen om det sociala Europa smälter samman till ingenting.

Bankernas ägare måste vara med och betala notan. Europrojektet måste kunna omprövas. Men det krävs mer än så. Finansspekulationen måste stävjas med regler och kontroll både nationellt och internationellt. Kapitalet måste styras till investeringar, inte spekulation. För att komma ur krisen krävs mer än svältkurer. De allra mest utsatta måste skyddas från neddragningarna. Åtgärder för att få människor i arbete och investeringar för framtiden måste också vara en del av politiken. EU måste skydda löntagarnas rättigheter i stället för att angripa dem. Det vore en rimlig fördelning av krisens bördor. Men i dag är det inte det som sker.

Så vem ska vi vara solidariska med? Om det handlar om att rädda banker och euron medan vanligt folk får betala notan så bör vi tacka nej. I stället måste vi kräva en annan politik. Det är solidaritet.

FAKTA

Jonas Sjöstedt, 45, Umeå. Riksdagsledamot (V), tidigare ledamot i Europaparlamentet.

2010 slog den ekonomiska krisen till i Portugal, Irland, Grekland och Spanien. Vad som väntar 2011 vet ingen. Nu skär EU-länderna ner i sina välfärdssystem – samtidigt låter man ägarna bakom de storspekulerande bankerna smita från notan, menar debattören.

Jonas Sjöstedt