Kriget mot terrorn
– ett krig om oljan

Tio år har gått sedan 11 september. Så länge har vi också levt med det ”krig mot terrorn” som George W Bush utropade direkt efter attentaten. Att han verkligen menade krig visade sig snart när USA invaderade Afghanistan och Irak.

Det anmärkningsvärda är att ingen av dessa stater låg bakom terrorattacken. I fallet Afghanistan fanns det för all del en viss koppling: talibanregimen hade gett Usama bin Ladin en fristad sedan ett antal år. Men den saken hade tidigare inte stått i vägen för de goda relationerna mellan talibanerna och Vita huset. Efter 11 september var den afghanska regeringen dessutom villig att förhandla om att lämna ut al Qaida-ledaren, så motiven för en invasion var minst sagt bräckliga.

När det gällde Irak fanns faktiskt inga kopplingar alls till terrordådet. Men Vita huset behövde inga hållbara motiv. Enligt Bush hade 11 september gett USA den moraliska rätten att göra i stort sett vad man ville – hans uttalade formel var ”den som inte är med oss är mot oss”. Och världens regeringar fogade sig, om inte annat för att hålla sig väl med det mäktiga Amerika. En del ställde upp med soldater – bland dem Sverige som gick i krig för första gången på 200 år.

Under de tio år som gått har många tusen människor fått sätta livet till, afghaner, irakier och invasionssoldater. Och dödstalen tickar vidare. Men vad handlar alltihop om? Att krossa al-Qaida? Knappast. För vad hände när USA gick in i Afghanistan där nätverket hade sitt högkvarter? Ja, bin Ladin och hans anhängare flyttade under ordnade former över till Pakistan och fortsatte verksamheten. Och hur blev det i Irak? Jo, där hade inte al-Qaida funnits tidigare – men passade på att etablera sig i samband med kaoset som uppstod när USA invaderade.

I år mördades till sist bin Ladin av en amerikansk elitstyrka. Man kan häpna över att det tog så lång tid att spåra honom. Fick han i själva verket leva så länge för att han hade ett värde som hotbild? Och blev han till sist dödad för att Vita huset misslyckats med kriget i Afghanistan och kände pressen att åtminstone kunna visa upp en känd fiendes huvud på en påle?

Men om jakten på bin Ladin rätt mycket varit ett spel för gallerierna – vad handlar då alltihop om? Svaret är inte svårt att lista ut: olja. Irak är ett av världens viktigaste oljeländer. Och i fallet Afghanistan handlar det om USA:s försök att säkra en transportled för de stora fyndigheterna i Centralasien.

Vi har vant oss vid att tänka på bin Ladin, Saddam och talibanerna som USA:s stora motståndare. Men vi förstår mycket bättre vad som hänt om vi ser det som en tävling mellan USA och andra stormakter som Kina, Ryssland och EU om tillgången till världens oljeresurser. De som råkar bo där oljan finns har oturen att bli statister i dramat.

Det finns gott om belägg för att de oljekrig som startade efter 11 september stod på önskelistan i Washington redan innan dess. Problemet var den amerikanska och internationella opinionen.

I min nyutkomna bok om 11 september visar jag att Vita huset hade tillgång till många konkreta varningar om det hotande terrordådet. En månad före attentatet, den 6 augusti, fick till exempel Bush en skriftlig underrättelserapport med rubriken: ”bin Ladin fast besluten att slå till i USA”. Texten pekade just på risken för flygkapningar och för en attack mot World Trade Center. Märkligt nog avstod Vita huset från att försöka avvärja hotet och valde att inte ens gå ut och varna flygbolag och allmänhet.

Den där tisdagen för tio år sedan blev också precis så fasansfull som bin Ladin hoppats. I det läget fanns inte mycket utrymme för vanliga medborgare att tänka kritiskt – vare sig i USA eller i Sverige. Så kunde krigstrummorna börja dåna.