Antingen är vi alla förlorare – eller så är vi alla vinnare

För första gången sedan Europeiska unionen bildades ser det ut som att ett EU som faller samman är ett realistiskt scenario. Sedan flera månader avlöser krismötena varandra.

I den ekonomiska krisens kölvatten har fattigdomen ökat i många länder och arbetslösheten drabbat just ungdomar i dramatisk omfattning. På gator runt om i Europa protesterar ungdomar mot ett ekonomiskt system där några få gör stora vinster, men förlusterna betalas av alla, ett system som ger intrycket att några anonyma kreditvärderingsinstitut i New York har mer att säga till om än demokratiskt valda regeringar och parlament.

Denna förtroendekris för politiken och de demokratiskt valda institutionerna utgör även ett hot mot tron på EU-projektet. Många människor betraktar vårt arbete med misstänksamhet när beslut som rör oss alla fattas av regeringscheferna bakom stängda dörrar. Jag upplever det som ett återfall i en europeisk politisk kultur som jag trodde tillhörde det förgångna.

I det Europa som växte fram efter andra världskriget förstod man att våra intressen inte längre går att skilja från grannens. En insikt infann sig om att Europa inte är något nollsummespel där någon måste förlora för att någon annan ska vinna. Det är precis tvärtom. Antingen är vi alla förlorare eller så är vi alla vinnare.

Grundbulten för det är gemenskapsmetoden: ett deltagande fullt ut i EU:s förfaranden av dess institutioner: Europaparlamentet, Europeiska kommissionen och rådet som företräder alla EU-länder. Gemenskapsmetoden är inget abstrakt tekniskt begrepp utan Europeiska unionens själ och hjärta!

Gemenskapsprojektet har urholkats. Det har blivit allt fler toppmöten och en inflation och fixering vid möten på regeringschefsnivå som innebär att Europaparlamentet, EU:s enda direktvalda organ, försvagas i sin roll.

Europaparlamentets roll som företrädare för Europas folk har i stort sett reducerats till att i dessa sammanhang bara vara ett transportkompani för överenskommelser som regeringar enats om i stängda sammanträdesrum i Bryssel. De nationella parlamenten lyckas inte mycket bättre.

Resultatet av en politik som inte är tillräckligt parlamentariskt förankrad uppfattas som dikterad från Bryssel. Priset för det betalas av EU som helhet. Det är en grogrund för EU-negativa stämningar.

Min främsta uppgift som Europaparlamentets talman kommer att vara att motverka denna uppenbara brist på demokrati, denna fixering vid toppmöten, denna pågående tendens till en åternationalisering av Europapolitiken. Jag vill bidra till att Europaparlamentet än mer blir en plats för demokrati och debatt om vart EU ska gå.

Jag kommer inte att vara en bekväm talman. Jag kommer att vara en talman som, om det skulle behövas, kämpar för att säkerställa att kommissionen respekterar parlamentets rättigheter och befogenheter, en talman som engagerar sig när medborgarnas intressen står på spel. En talman som står bakom ledamöter med starkt engagemang för sina väljare! En talman som gör allt för att människor ska få tillbaka det förtroende för den europeiska integrationsprocessen som gått förlorat under senare år och som arbetar för att väcka entusiasm för EU och Europa!

Den som tror att man kan åstadkomma mer för Europa med mindre parlamentarism tar jag gärna en debatt med!

Martin Schulz,

Europaparlamentets talman