Obama kan inte längre tala om ”hope & change”

När president Barack Obama ställer sig framför telepromptern i kväll är hans retoriska utrymme starkt begränsat.

Han kan inte uppmana väljarna att jämföra med hur de hade det för fyra år sedan: eländet dröjer sig kvar.

Han kan inte lägga fram en inspirerande agenda: det finns ingen sådan, det Obama har att komma med är impopulärt och saknar trovärdighet.

Han kan inte peka på vunna segrar: Obamacare och stimulanspaketet är impopulära bland mittenväljarna och illa genomförda.

Därför kommer Obama att fortsätta teckna sig som medelklassens försvarare mot ett republikanskt parti som kämpar för de rika, med en presidentkandidat – miljardären Mitt Romney – som personifierar överklassens girighet och bristande förståelse för de utsatta.

Vid sidan om det temat kommer han att vända sig särskilt till två viktiga väljargrupper och berätta att Romney inte bryr sig om dem: kvinnor och väljare med latinamerikanskt ursprung.

Det kan inte uteslutas att hans polariserande, negativa strategi går hem, trots att den är raka motsatsen till löftet från 2008 om hope and change. Här är skälen:

Obama uppträder i sin absolut bästa gren, som känslig och kraftfull talare inför en odelat sympatisk publik.

Romney har ännu inte lyckats sätta retorisk kraft bakom sitt budskap. Fortfarande kan Obama bli först med att definiera val­rörelsen på ett sätt som fångar mittenväljarna.

Löften om trygga bidrag till oroliga medborgare i svåra ekonomiska tider är svårt att stå emot.

Romneys vicepresident- kandidat Paul Ryan har i flera år drivit en plan för att förnya socialförsäkringssystemen på ett sätt som flyttar över ansvaret till individer på en marknad. Det är inte exakt ett lugnande besked i svåra tider.

Det finns en utbredd medvetenhet bland väljarna om att Obama blev president i ett mycket svårt läge. Han har fortfarande – efter tre och ett halvt år vid makten – ett visst utrymme för att lägga skulden för bristande återhämtning på krisen han ärvde.

Men Obama är också sårbar. Hans budskap ligger mycket nära en bild som amerikanska väljare föraktar, enligt vilken framgång ska bestraffas och det individuella ansvaret flyttas från individen och civilsamhället till staten. ”Det är inget fel med framgång”, sa Romney i sitt tal förra veckan. Amerikaner instämmer. Obama är körd om han hamnar på fel sida i den diskussionen.

Dessutom har republikanerna med viss framgång (eftersom det är delvis sant) fått Obama att se ut som någon som skyller ifrån sig och hånar motståndaren i brist på eget ansvarstagande. I sitt tal måste Obama gå en svår balansgång för att inte bekräfta den bilden. Han måste vara subtilt negativ, utan att smutskasta. Minsta falska nyans kommer att lyftas fram som bekräftelse på Obamas desperation.

Men konvent och vackra ord åt sidan. Till sist handlar det om hur väljarna upplever livet under sin president – inte hur de upp­lever honom.

Tio timmar efter Obamas tal kommer jobbrapporten för augusti. Den kan i ett slag lyfta eller sänka allt Demokraterna uppnått under dagarna i Charlotte, North Carolina.

Roland Poirier Martinsson