ÅSIKT

Vad är vårt löfte till balterna värt?

Professor: Vi har lovat att inte förhålla oss passiva – nu råder skarpt läge

Ryska trupper i Sevastopol på Krim, för en månad sen.
Foto: Jerker Ivarsson
Ryska trupper i Sevastopol på Krim, för en månad sen.
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Tiden efter det kalla krigets slut har utmärkts av ett långt och mödosamt arbete med att bygga upp en ny säkerhetsstruktur för Europa. Länge ville många gärna tro att detta var ett både viktigt och framgångrikt arbete. Men på bara några få veckor har Rysslands president, Vladimir Putin, gjort klart hur mycket det egentligen var värt. Han har tydligt visat att gränser mellan stater visst kan ritas om med våld, och han har gjort lika tydligt hur maktlöst det internationella samfundet är.

Natos militära ledning fruktar nu att omfattande ryska truppkoncentrationer längs Ukrainas östra gräns står redo att rulla tvärs över södra Ukraina och in i Transnistrien, en utbrytarrepublik inom Moldavien. Liksom på Krim önskar den rysktalande befolkningen anslutning till Ryssland. I förra veckan höll ryska trupper manövrar där, och en upprepning av annekteringen av Krim är sannolikt förestående. Om även området längs Svarta Havet mellan Krim och Transnistrien införlivas, kommer inte mycket att återstå av Ukraina – eller för den delen av europeisk säkerhetsordning.

Det som nu verkligen står på spel är Nato-stadgans artikel fem, om kollektivt försvar. Risken är överhängande att rysktalande minoriteter i Estland och Lettland kommer att mobiliseras, att våldsamheter kommer att bryta ut, och att Moskva kommer att hänvisa till sin påstådda rätt att skydda ryssar var än de må befinna sig. Våra grannar hyser växande oro över att Moskva inte räknar med att övriga Nato-medlemmar i händelse av krig faktiskt skulle komma till deras försvar. Även Polen har i allt hårdare ordalag krävt tydliga säkerhetsgarantier.

Efter två decennier av djup törnrosasömn har svensk utrikes- och säkerhetspolitik plötsligt ställts inför en allvarlig risk att krig kan bryta ut i det egna närområdet. Under tiden efter det kalla krigets slut har denna risk från tid till annan förvisso blivit pliktskyldigast noterad. Men det är ingen som har upplevt det som annat än en formsak. Det svenska försvaret har i stället kunnat inriktas på fredsfrämjande insatser långt hemifrån.

I dag börjar allt fler inse, och erkänna, att svensk säkerhetspolitik under ett par decennier har utformats på finansdepartementet. Successiva försvarsberedningar har förhandlat sig fram till omvärldsanalyser som anpassat hotbilder till krav på nedskärningar.

Det reptrick som förvillat oroade betraktare har utgjorts av en hänvisning till att om läget försämras kommer vi att få minst tio års förvarning. Och på den tiden hinner vi utan problem återta förlorad försvarsförmåga. Nu är vi där, och om tio år kommer vi kanske åter att ha ett försvar som skulle kunna försvara landet längre än en vecka. För ögonblicket begränsas Sveriges svar på det uppkomna läget till att placera tolv omoderna stridsvagnar på Gotland. Vidare kommentarer förefaller inte behövliga.

Det är förvisso bra att så många av våra politiker plötsligt har vaknat upp, och börjat inse att syftet med ett militärt försvar är just militärt försvar. Men att nu börja debattera svensk återupprustning känns inte särskilt relevant. Det är lite som att köpa skridskor när isen har smält.

Det säkerhetspolitiska läget i närområdet är nu i grunden en fråga om trovärdighet i vår beredskap att faktiskt använda de medel som står till buds. Sverige har gjort en utfästelse om att vi i händelse av aggression mot våra baltiska grannländer inte skall förhålla oss passiva. När denna utfästelse gjordes var det nog ingen som räknade med att det skulle kunna bli skarpt läge. Men nu är vi där. Vad är det egentligen vi har åtagit oss, och skulle vi vara redo att leva upp till detta åtagande?

Stefan Hedlund

FAKTA

DEBATTÖREN

Stefan Hedlund, 60, Uppsala. Professor i öststatsforskning vid Uppsala universitet.

DEBATTEN

Med sin snabba annektering av Krimhalvön har Rysslands president Putin skapat ett nytt, skarpt säkerhetsläge i Europa. I den svenska solidaritetsförklaringen har vi sagt att vi inte kommer att förhålla oss passiva om ”ett angrepp skulle drabba annat [EU-]medlemsland” – ett skeende som inte längre ter sig helt avlägset.