Svensktruppen ett arv efter Persson

Det var inte den borgerliga regeringen Reinfeldt utan den socialdemokratiska regeringen Persson som skickade de första svenska soldaterna till Afghanistan. Beslutet togs i oktober 2001 kort tid efter 11 september, då USA fått klartecken av FN:s säkerhetsråd. Angreppet betecknades enligt en mycket vid tolkning av FN-stadgan som ”självförsvar”. Regeringen Perssons beslut hälsades med entusiasm av svensk militär, inte minst av sysselsättningspolitiska skäl.

Ett bantat svenskt försvar behövde karriärmöjligheter för yngre svenska officerare. När den ryske grannen inte befarades omedelbart angripa Sverige, krävdes också en ny hotbild för att motivera svenska försvarsinsatser. Världen skulle bli svensk krigsskådesplats.

Fyra svenska militärer har hittills dödats i vad som ansetts vara en av de mer fridsamma delarna av Afghanistan, Mazar-e-Sharif. När Sveriges nuvarande överbefälhavare, Sverker Göransson, tillträdde förra året, talade han med viss nervositet om konsekvenserna för den svenska insatsen och den svenska hemmaopinionen, om dödstalen började motsvara dem Danmark upplevt – vid det här laget närmare 30 döda i den danska insatsstyrkan.

Men hemmaopinionens reaktioner är inte på förhand givna. I Danmark omges stupade landsmän med en hjältegloria. Kistor når fosterlandet, svepta i Dannebrogen. Lilla Danmark har varit ute i världen och kämpat för freden.

Danmarks förre statsminister Anders Fogh Rasmussen har även han belönats och upphöjts till Nato-chef. På sin tid fick Sveriges socialdemokratiska försvarsminister Leni Björklund beröm av USA:s dåvarande försvarsminister Donald Rumsfeld och löfte om en framskjuten svensk roll i ISAF-styrkorna i Afghanistan.

Det är tydligt att Sveriges röd-gröna opposition inte har någon gemensam uppfattning om vårt militära engagemang i Afghanistans vid det här laget trettioåriga krig.

Så sent som i höstas uttalade den socialdemokratiska partikongressen fortsatt stöd för svensk trupp i Afghanistan. Miljöpartiet säger inte så mycket. Vänstern har klart uttalat sitt motstånd. Ändå varnar i gårdagens Aftonbladet en grupp borgerliga politiker, under ledning av Johnny Munkhammar, för att Mona Sahlin med Lars Ohly i en röd-grön regering ska börja ”flörta” med talibanerna.

Det är inte helt ovidkommande att studera vad som inträffat i vårt rika grannland, ”fredsnationen” Norge. Där har man de senaste fyra åren haft en röd-grön regering, som tillika omvaldes hösten 2009.

Har Sosialistisk venstre fått statsminister Jens Stoltenberg att ”flörta” med talibanerna?

Sosialistisk venstre var från början mycket kritiskt till den norska insatsen i Afghanistan och till norsk industri som levererat radar och ammunition till USA både i Irak och Afghanistan – och som länge skötte om den amerikanska fångkolonin Guantanamo. Norge har varit militärt närvarande i Afghanistan ända sedan 2002, med elitstyrkor som ibland kallas ”Norges hemliga armé”.

I februari 2007 beslöt den norska röd-gröna regeringen att skicka ytterligare 150 elitsoldater ur kustjägarkommandot och Telemark-bataljonen till Afghanistan.

Det är än så länge hemligstämplat vad de norska elitstyrkorna egentligen har för sig, men man kan utgå från att de inte varit stationerade i en relativt lugn miljö som ”svenska” Mazar-e-Sharif. 2002 jagade de al-Qaida i de afghanska bergen. Hur många norska soldater som hittills stupat i Afghanistan är mig obekant. Helt irrelevant är det inte hur många afghanska motståndare de själva dödat.

Norska Sosialistisk venstre sluter i dag upp kring den norska insatsen i Afghanistan. Hur länge dröjer det innan Lars Ohly anpassar sig och precis som Mona Sahlin tycker att Sverige ska fortsätta kämpa för fred och demokrati i Afghanistan?