Krönika

Elin Grelsson

ÅSIKT

Skuldtragedierna gör inkassoföretagen rika

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Årets fattigaste månad är snart över. Dagarna innan januaris löning brukar omnämnas som årets värsta. För en ensamstående, arbetslös eller utförsäkrad blir det ännu svårare än vanligt att betala räkningarna i tid. Andra lockas med i snabblånens skenbart förlovade land av snabba cash och höga räntor.

På tio år av kronofogden fördubblat antalet kravbrev. 1,2 miljoner ärenden skickades ut under förra året. Det är lätt att fördomsfullt fnysa och tänka att man själv försatt sig i den situationen. Föraktet inför dem som inte kan hantera sin ekonomi är kompakt. Vi tittar på ”Lyxfällan” i TV3, suckar åt folk som konsumtionslånat på kredit och slår oss lite för bröstet för att vi lyckas springa runt i köphetsens ekorrhjul utan att få skulder.

Men till skillnad från vad ”Lyxfällan” har pådyvlat för bild handlar skulder sällan om människor som levt i lyx och förnekelse på kredit. Skuldsättning inträffar oftast i samband med skilsmässa, sjukdom, arbetslöshet eller konkurs. Lättare än man förnöjsamt kan tro kan man befinna sig i en skuldfälla med höga räntor och avgifter som ter sig omöjlig att komma ur. Det som kallas skuldindrivning består snarare av avgifter, medan skulden är intakt.

Samtidigt gör inkassobolagen miljardvinster, som tilldelas aktieägarna. I Göteborgs-Posten 5 januari redovisades de enorma summor som bolagen tjänar på bland annat dröjsmålsräntor, samt de stora inkassoavgifter som läggs på när ärendet gått vidare till kronofogden. Eftersom bolagsgrupperna ofta har en komplex verksamhet i en rad länder, samt fonder i skatteparadiset Jersey, lyckas man hålla nere sina egna skatter. Inkassoföretagen tjänar enorma pengar på människors skulder, betalar i stort sett ingenting för att kronofogden ska driva ärenden men får in ännu mer pengar när fogden gör jobbet åt dem. De som står för finansieringen av kronofogdens arbete är däremot skattebetalarna.

Ingen vill vara fattig och än mindre vara satt i skuld. Även om vi lever i ett samhälle som ständigt hetsar oss till att konsumera, låna och spendera pengar är det också underförstått att den som samtidigt inte har kontroll över sin ekonomi har misslyckats. Trots att fler svenskar lånar än någonsin förr, anses det fortfarande vara tabu att inte kunna betala tillbaka. Bland alla som befinner sig i skuldhärvor och har betalningsanmärkningar är det ett ytterst fåtal som väcker debatt i frågan. Skammen är för stor. En skam som ofta bekräftas av omgivningens och samhällsdebattens syn på lånande människor med trasslig ekonomi som oansvariga och slarviga. Skamkänslor är också ett oerhört effektivt medel för inkassobolagen att hålla sina ockermetoder och rekordvinster intakta. Vem vågar ta striden mot räntor och avgifter när grundantagandet är att det är man själv som har gjort fel?

Medan många skuldsatta har firat en knaper jul och nu har konstant ont i magen inför nya inkassoavgifter och skuldbrev, firar aktieägarna storvinster på deras bekostnad utan att behöva betala skatt till våra gemensamma resurser.

En sak är säker i denna härva: Det är inte de som egentligen borde skämmas som känner skam.