Krönika

Elin Grelsson

ÅSIKT

Medelklassen moraliserar om fattigdomen i Sverige

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Barnfattigdomen ökar. Rädda barnens rapport, som publicerades i förra veckan, var otvetydig. Ändå har den gett upphov till en märklig diskussion kring fattigdomens relativitet, definitioner och personliga berättelser. Plötsligt verkar varenda twittrande journalist ha en personlig berättelse om sin fattiga barndom att visa upp.

Inte sällan framställs det fattiga livet som något som präglar människan moraliskt. En klassresa från arbetarklass till journalistikens medelklasskretsar framställs av många som en karaktärsdanande saga om fattigdomens ankunge som blev en svan.

Mina personliga spår av att växa upp i en familj med ständig brist på pengar handlar framförallt om att jag blivit överdrivet ekonomisk ängslig, lever med en ständig oro över att falla ut ur medelklassjournalistikens lilla cirkel och att jag ofta blir missunnsam över andras ekonomiska situation. Jag skäms ständigt över att inte ha tillgång till samma kapital som de som fötts in i medelklassen och reagerar ofta med ilska och skam.

Inga karaktärsdanande och upphöjda egenskaper, direkt. Fattiga barn är inte heller några Dickens-karaktärer med hjältedrag, utan precis som vilka andra kids som helst.

Själv var jag stundtals en gnällig skitunge som inte kunde fatta varför inte mina föräldrar skaffade VHS-spelare, när alla andra gjorde det. Jag fick också ilskna tonårsutbrott på min långtidssjukskrivna mamma, för att hon inte var mer som andra mammor som jobbade och tjänade pengar. Den dåliga ekonomin gav mig möjligen perspektiv, men knappast mer empati.

Flera debattörer har ifrågasatt fattigdomsdefinitionen. Likt en förnumstig mattant som anser att man bör äta upp allt på tallriken för att tänka på barnen i Afrika, påpekar Hanne Kjöller på Dagens Nyheters ledarplats den 2 februari att hon kommit i kontakt med riktig fattigdom på andra kontinenter. Här saknas både gymnastikskor och mobiltelefoner, till skillnad från i Sverige. I Expressen den 5 februari argumenterar Sakine Madon för riktat stöd direkt till barn. Föräldrarna har kanske hamnat i skuldfällor efter konsumtion eller mobilräkningar, har svårt att hantera sin ekonomi och bör därför inte få mer stöd. Även detta är ett sätt att både relativisera och pådyvla mer skam kring fattigdom.

Det gemensamma för samtliga debattörer är oförmågan att se fattigdom som ett samhällsproblem. Istället handlar det om individuella klassresor och åsikter från medelklassens trygga perspektiv. Fattigdom antingen ifrågasätts eller exotiseras som något spännande och karaktärsdanande. Men mitt i ledarsidornas diskussion om dator bör räknas in i socialbidrag pågår ett annat samtal. På bloggen Fattigsverige samlas anonyma berättelser från ”verkligheten på andra sidan inkomstklyftan”. Ett ocencurerat, icke-duktigt flöde av erfarenheter, där fattigdom varken är relativt eller karaktärsdanande. Det är en realitet som många står ut med i dagens Sverige, men som befinner sig långt borta från journalistikens debatt.