De glömmer inte, de förlåter inte. ”Anonymous”, ett ord som för de flesta kanske bara betyder att någon på internet inte orkat hitta på ett smeknamn, är så mycket mycket mer.
De senaste dagarna har det varit en rad uppmärksammade attacker mot sidor som på något sätt uppfattas som Wikileaks-motståndare – åklagare, kortutgivare, politiker. Bakom står Operation Payback, en flytande svärm av internetmänniskor som vill hämnas och göra en markering.
Sannolikt är att många av dem också mellan varven ingår i svärmen Anonymous. Det är fel att kalla det för en grupp – det antyder stabilitet, organisation, avgränsning. Anonymous är … ett gäng. Ett kluster. Ett gemensamt medvetande. En position man då och då kan inta.
De möts på diskussionsforum och i det klassiska chattnätverket IRC. Där kan det pratas om precis vad som helst, och sen kraftsamlas det när det är nåt som behöver göras, ungefär. Ofta handlar det om en närmast fanatisk inställning till yttrandefrihet (för) och upphovsrätt (mot). Allt ska få sägas, allt ska få visas, allt ska få finnas, allt ska få delas. Hotas dessa värderingar kan de svepa in över en blogg, en hemsida, ett videoklipp, en journalist, och pressa på tills de flesta ger upp. Men det kan också bara handla om att förlöjliga någon som kanske förtjänar det, kanske inte. De har fått Oprah att på fullt allvar läsa upp en absurd nätkommentar om pedofiler som de lämnat på hennes hemsida. De har trakasserat tonåringar för fånigheter som otrevliga videor eller klubbar mot svordomar.
De har också tagit sig an Scientologikyrkan – inte i huvudsak för att de är vansinniga, vilket vore en rimlig anledning i sig, utan för att scientologerna försökte hindra dem från att dela en läckt intervju med Tom Cruise på YouTube. (Sen har det, om man ska vara rättvis, även utvecklats till en protest just mot scientologernas allmänna människofientlighet.)
Man vill helt enkelt inte ha dem emot sig. Anonymous är godtyckliga och oberäkneliga, men när lasern väl hittat ett mål så är de obönhörliga.
Samtidigt ska man inte få för sig att de bara drar runt som gräshoppor och förstör för sitt eget höga nöjes skull. Under valkaoset i Iran var de med och bidrog i kampen för att möjliggöra kommunikation och informationsspridning. Även om man inte uppskattar deras arbetsmetoder har de gett sig på en del obehagliga typer.
Och ibland är det så fint att man inte vet vart man ska ta vägen. Som när någon postade en bild på en anslagstavla, med ett foto på en äldre man som enligt annonsen sökte folk till ett födelsedagskalas. Han fyllde nittio och tänkte fira hos en organisation för krigsveteraner. Anonymous bestämde att han inte skulle fira ensam, de samlade ihop presenter, blommor, ballonger, kollade om man kunde resa dit, och spånade ett tag på en strippa. Det visade sig att formuleringen varit skämtsamt formulerad, och en ung släkting som upptäckte det hela förklarade att alla som ville komma inte skulle få plats. Men gubben fick ändå en sjudundrande födelsedag. För att internet tyckte att han skulle få det.
