ÅSIKT

Tungt när kändisar sviker på Twitter

Adam Baldwin (besvikelse), Göran Hägglund (överraskning) och Jim ­Carrey (besvikelse).
Adam Baldwin (besvikelse), Göran Hägglund (överraskning) och Jim ­Carrey (besvikelse).
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Det är så underbart med det nya transparenta samhället, där alla finns på nätet och sociala medier och vi alla kommer närmare varandra. Där vi kan lära känna kändisar utanför röda mattor och glossiga tidningars intervjuer.

Eller är det så underbart? Egentligen? Jag vill inte ens räkna hur många gånger jag blivit gravt och smärtsamt Twitter-besviken det senaste året.

När jag glatt upptäckt att någon svensk eller internationell kändis – en skribent eller skådespelare eller musiker som jag gillar – finns på Twitter eller har en blogg. Jag har börjat läsa och tänkt att åh, vad trevligt, då kan jag få komma dem lite in på livet.

Sen tar det ibland inte mer än någon dag innan jag önskar att jag inte gjort det.

Då hade jag sluppit upptäcka att Adam Baldwin som jag gillade i ”Firefly” både är hyperkristen och en person som skriver sms-språk med U och R och 4. Eller att Jim Carrey, som jag hyste ganska stor respekt för, är ännu värre med sina förkortningar och smileys. Han lyckas vara både knäpp och tråkig samtidigt.

Något i mig vill tro att folk är de bilder de presenterar av sig själva. Kanske till och med de roller de spelar, med färdiga manus och pålagda skratt. Jag vill få gilla folk och tycka att de är bra utan att de kommer och förstör med sina kladdiga verkliga jag. Jag vill inte att min upplevelse av det de producerar ska färgas av ... ja, av dem själva. Och jag är så ytlig att det gör det. Jag tappar lusten att läsa, titta, lyssna.

Det finns förstås vissa som snarare förvånat och överraskat, som faktiskt tjänat på att finnas på nya ställen. Jag håller fortfarande inte med Göran Hägglund om någon enda ideologisk fråga, men jag har ändå något slags motvillig respekt och uppskattning för en person som, så otippat, har sinne för humor och självdistans. Som vågar ha en knallrosa Twitter-sida och skoja med folk som skojar med honom. Min kärlek till Stephen Fry har bara växt av hans underbara twittrande, och seriekungen Stan Lee leker konstant med sin egen upphöjda image, utan att det verkar egotrippat.

I och för sig kan det vara ganska roligt med kändisar som inte fattar att folk skrattar åt, inte med dem. Sofia Mirjamsdotter, @mymlan på Twitter, testade ett experiment i helgen och kändistwittrade en hel dag. Sa saker som ”Jag kommer snart att bli tyst här ett par timmar tror jag, men bli inte oroliga, jag kommer tillbaks” och ”Ni är som internets kloakråttor som missunnar andra framgång. Jag ska sluta ge pärlor till svin.”

Och jäklar vad folk fnissade, vad folk svarade och gick igång. Gissade på vilka kändisar det var hon härmade. Annika Lantz, som bara pratar med sig själv, och Marcus Birro, som är ... vi kan säga lite nöjd med sig själv, var några förslag. För det är många som tröttnat. Eller som har fått kämpa med sin besvikelse.

Kanske ska man vara glad att vissa håller sig undan. Eller har den goda smaken att vara sen länge döda.