ÅSIKT

Foliehattarna och deras motståndare förvillande lika

Läs Julia Skotts krönika

På nätet är det lite svårare att avgöra vem som är en riktig stolle.
På nätet är det lite svårare att avgöra vem som är en riktig stolle.
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Det tog inte lång tid innan diskussionen om anklagelserna mot Julian Assange kom att handla om Sanningen. Den där Sanningen som makten vill dölja och vissa modiga rebeller vill delge oss. Den som i det här fallet innebar att CIA och Mossad hade skickat sexagenter att lura Assange i en sexig sexfälla, eventuellt i maskopi med något underjordiskt feministiskt nätverk med en egen ond agenda.

De brinnande Sanningssägarna i Assange-fallet var många, och de är långt i från ensamma på internet.

Det sägs att alla fetischer du kan skoja om finns på internet, och detsamma gäller nog för alla konspirationsteorier du kan tänka dig. Inte bara de vanliga – utomjordingar som gör mönster i sädesfält, flygplansspår i luften som egentligen är giftmoln, maskerade ödlor som styr världen, och så vidare. (Min favorit är nog skribenten som i långa noggranna analyser går igenom Lady Gagas musikvideor och förklarar hur de i varje detalj avslöjar att hon styrs av Illuminati.)

Varje liten människa som vet helt säkert att grannen skickar in onda laserstrålar i vardagsrummet, att kommunalrådet utövar svart magi mot invånarna, eller att alla nyfödda barn i Kramfors förses med mikrochip på BB – nu kan de enkelt dela med sig av sin visdom och hitta varandra. Hemsidor, bloggar, mejllistor, och alla kan de snabbt uppdateras med nya bevis och insikter.

Konspirationsteoretikerna benämns gärna på internet som foliehattar. Namnet kommer från den subgrupp som tror på hjärnkontroll via radiovågor och skyddar sig med hjälp av blockerande folie över huvudknopp eller fönster.

Hur känner man igen en nätfoliehatt? Det finns några saker att hålla utkik efter. En är generöst användande av utropstecken, helst fyra-fem stycken på raken. En annan är många stora bokstäver, antingen för att FÖRSTÄRKA viktiga BEGREPP så att folk FÖRSTÅR, eller uteslutande genom hela texter.

Ett blogginlägg strösslat med blålänkar och fotnoter är också ett möjligt tecken: man måste hänvisa till många källor för att visa på hur saker och ting egentligen hänger ihop. De gör också att man som läsare ibland själv kan fastna i trasslet av indicier, belägg och resonemang, och plötsligt har man läst så många blogginlägg om lugnande medel i mellanmjölk att det nästan verkar rimligt. Om du förut kunde ursäkta dig från en galning på en fest, är det nu lätt att läsa lite nyfiket och sen bli kvar där, i folienätet.

Det som kanske är ännu mer problematiskt är att många av sakerna som kännetecknar en foliehatt också kan känneteckna deras motparter och motståndare. De som försöker punktera teorierna och galenskaperna – de måste också länka minst lika mycket, om inte mer, både till foliehattarna och till källorna som motsäger dem. De är ofta engagerade och frustrerade, vilket lätt leder till många utropstecken. Och utan förkunskap kan det vara svårt att avgöra vem som är vem.

Dock brukar foliehattarna ha mycket fulare hemsidor. För det mesta. Och det är mycket mer sannolikt att det är de som hänvisar till hemliga CIA-planer.