Tågtwittrandet hyllas som ett hjältedåd

I snö- och tågkaosets spår växer just nu en ny litterär genre fram på nätet. Den ligger någonstans i utrymmet mellan samhällsinformation, poetisk misärporr, och vanligt jävla gnäll.

I följetongsform skapar den olidlig spänning och heta känslostormar.

Det har alltid klagats på tåg och bussar och trafik, vi har alltid haft behovet att dela med oss. Vi ringer genast någon när tunnelbanan är sen, och vi delar med oss av skräckhistorier från SJ:s familjevagn över en kaffe. Men nu, när så många vant sig vid att kunna uppdatera omvärlden varenda minut, har det utvecklats till något mycket större.

Framför allt Twitter har de senaste veckorna fyllts av direktrapporterade tågäventyr. Vissa har twittrat nästan oavbrutet från vagnar och plattformar, har berättat om kändisspotting och gråtande hungriga barn, om bisarra högtalarutrop, dålig information, och helgonlika konduktörer. Andra har sedan kommenterat, hejat, tyckt synd om och upprörts. Gissat hur det går, kopplat ihop folk på väg åt samma håll.

Och det är det som kanske gör det hela extra intressant. Det är fascinerande nog att vi helt och hållet vant oss vid den absoluta rättigheten att berätta precis allt som händer på en tio timmar lång resa, att vi oreflekterat tar över andras flöden med alla resans detaljer och känslor. Men att gensvaret är så positivt, så uppmuntrande, så nästan girigt nyfiket, det kom faktiskt som en överraskning för en cynisk och luttrad observatör.

Tågtwittrandet har blivit en erkänd, nästan förväntad, del av informationsflödet. Annars brukar det klagas ganska ofta på den som twittrar för tätt, särskilt om det handlar om vardagliga ting. Folk önskar sig möjligheten att få filtrera bort snack om melodifestival, OS, polisfilmer och kötträtter.

Men berättar man åtta gånger på en timme att tåget fortfarande står still hyllas det närmast som en fantastisk journalistisk gärning. Nyhetens behag bör ha försvunnit, men fortfarande kan man följa resa efter resa där folk berättar mer eller mindre intensivt och mer eller mindre intressant om vad som försiggår.

Om det är för att de behöver avreagera sig och ha något att göra, eller om de vill delta i ett gemensamt offentligt samtal om resor, är oklart.

Jo, visst, det finns de som kan göra det rafflande från början till slut, men då handlar det ofta till lika delar om begåvning och faktiskt händelseförlopp.

Men annars blir det lätt ganska tradigt. Ja, vi vet att tåg är sena och står still, att SJ suger och passagerarna blir sura. Ständig redovisning är inte automatiskt nyskapande och viktigt.

Nu väntar jag på att snön ska smälta undan, så folk börjar direkttwittra från Stockholms cykelsadlar. Där kan vi snacka dramatik och kontroverser.