ÅSIKT

Afrikaner lyssnar också på Beyoncé

SVT:s program ”Den stora resan” upprör fortfarande. Och SVT:s Micael Lekberg skyller på produktionsbolaget.
Foto: LOTTE FERNVALL/EYEWORKS
SVT:s program ”Den stora resan” upprör fortfarande. Och SVT:s Micael Lekberg skyller på produktionsbolaget.
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Debatten kring SVT:s nya nöjessatsning ”Den stora resan” har varit intressant eftersom den bjudit på så många spår. Första frågetecknet som dök upp levererades av reportern Magnus Bellander i Ekot i söndags och handlade om betalningen till de medverkande från Himbastammen, som har varit småsmulor. Eller för att vara exakt: majsmjöl, socker och 40 kronor om dagen.

Nästa frågetecken har rört något som är lika illa, nämligen det sätt på vilket SVT säljer in sin nya storsatsning. På programmets hemsida skriver man: ”Klarar västerländska familjer att byta sina liv mot något så främmande – ibland till och med skrämmande? För stammarna är mötet med de svenska familjerna minst lika omtumlande. Vad har de att säga om sina västerländska gäster och deras märkliga vanor?”

Att människor på den gigantiska kontinent som Afrika utgör i många fall faktiskt lyssnar på Beyoncé eller Madonna precis som vi, gillar samma mat som tyskar och norrmän, går klädda i jeans och t-shirt och utbildar sig till IT–ingenjörer i storstäder som Kapstaden eller Kairo, det är fakta som strider totalt mot bilden av den exotiske och farlige vilden, som SVT nu aningslöst reproducerar.

För närvarande har Sveriges television ingen korrespondent i Afrika. Tidigare såg vi inslag av radarparet Marika Griehsel och Simon Stanford. När de packade ihop var Fredrik Sperling på plats och rapporterade från Kapstaden. I dag – tomt. Släckt. Ingen hemma.

Samma sak gäller Sydamerika. Indien, ett av världens mest folk- och händelserika utvecklingsländer, täcks av kontoret i Peking. Att SVT inte upprätthåller en kontinuerlig utrikesbevakning av dessa gigantiska områden är dålig tv i allmänhetens tjänst.

Inom ramen för det uppdraget borde rimligen ligga att ha en kontinuerlig nyhetsrapportering från länder bortom Västeuropa och USA.

Nu får vi i stället ett nöjesprogram där ålderdomliga föreställningar om afrikaner reproduceras. Dessutom gör SVT:s programchef Micael Lekberg det företrädare för SVT tyvärr ofta briljerar i när kritik riktas mot ett program. Skyller på produktionsbolaget.

I januari 2008 hade vi en debatt om att de lyxiga Mercedes Benz bilarna som körde ”Stjärnorna på slottet”-deltagarna var sponsrade av biltillverkaren. SVT skyllde på att produktionsbolaget Meter hade ingått hemliga produktplaceringsavtal.

I näringslivet ställer man krav på underleverantörer. Låter jurister gå igenom avtal, skickar kontrollanter för att se att produktionsförhållandena lever upp till företagets standard.

I fall när en del av produktionskedjan fallerar – och det händer ju titt som tätt – reagerar konsumenterna inte sällan med köpbojkott. Detta har drabbat så väl H&M som Nike.

Situationen med SVT är annorlunda, vi kan inte köpbojkotta. Men vi kan ställa krav på att få en kvalificerad utrikesbevakning, och vi kan som licensbetalare protestera mot att Sveriges television sprider vidare unkna idéer om afrikaner.

Nästa vecka skriver Sofia Mirjamsdotter om sociala medier.