ÅSIKT

Så snodde Anna Anka jämställdshetsfrågan

Triss i damer. Agnes-Nicole Winter, Anna Anka och Maria Montazami.
Foto: TV3
Triss i damer. Agnes-Nicole Winter, Anna Anka och Maria Montazami.
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Vi var ungefär 600 000 svenskar som satt framför tv:n och såg tre svenskamerikanska hemmafruar tugga kycklingbrosk, skjuta pistol och tillrättavisa hushållerskor i måndags då trean premiärsände ”Svenska Hollywoodfruar”. Det är tv som varken kan kategoriseras som viktig eller nyskapande. Men det är tv som lyckas med det som politiker, debattredaktörer och annat agendasättande folk så gärna vill, nämligen att skapa en diskussion om ett angeläget ämne.

Första omgången av ”Robinson” såg vi för tio år sen och då handlade debatten om mobbning. SVT:s ”Den stora resan” fick glödgade debattörer – mig själv inkluderad – att diskutera och fördöma framställningen av de ”primitiva” värdfamiljerna. Och lika säkert som att julafton kommer i december innebär varje ny omgång av ”Idol” en diskussion om vad som är äkta och fint och om musikbranschens villkor.

Det här är diskussioner som då och då leder till förändringar. Dåvarande program­chef Pia Marquard slutade till följd av kritiken mot ”Robinson”. Produktionsbolaget Eyeworks som producerat ”Den stora resan” tvingades förra veckan åka tillbaka till himbafolket och göra rätt för sig efter kritik för dålig ersättning. Det är också diskussioner som tvingar oss att formulera var vi själva står, ibland måste vi tänka om för att vi lärt oss något nytt om människors villkor.

Diskussionen om ”Svenska Hollywoodfruar” har huvudsakligen kommit att handla om två saker. Dels att en av de tre huvudpersonerna, Anna Anka, är ett bortskämt fån. Men den har också skapat en intressant diskussion om jämställdhet, med flera vettiga inlägg från svenska kvinnor som också väljer att stanna hemma med barn, men under helt andra ekonomiska villkor. Här får vi genast en diskussion om det som för många är livets nyckelfrågor: ungar, pengar och jämställdhet i vardagen.

En jämställdhetsdebatt som vi borde ha kunnat få igång, säg, för ett par veckor sedan, då Kommunal presenterade sin rapport om omotiverade löneskillnader mellan män och kvinnor. En rapport som uppmärksammades i enstaka nyhetsinslag och på en och annan ledarsida, men som vi nog får säga sjönk som en sten, det angelägna ärendet till trots. Kort sagt, Anna Anka lyckas bättre än Ylva Thörn .

Skälet till detta är självklart att, Thörn får ursäkta, Anka är mer underhållande. När Hollywoodhustrun utan att darra på rösten levererar sina sanningar om mäns och kvinnors plats och skyldigheter i familjen, är det en brutal glidtackling mot oss som gärna vill tro att jämställdheten är fixad. Ankas livsstil och ickeursäktande attityd väcker känslor och ett behov hos oss tittare att rannsaka och motivera våra egna livsval.

Frågor som avhandlas på debattplats, i samhällsmagasin och på ledarsidor är ofta faktatunga och allvarliga och måste så få vara. Men jag tror ändå att vi har något att lära av Anna Ankas genomslag och bidrag till diskussionen om jämställdhet. Till exempel att vi inte ska vara rädda för att gå nära. Att låta politik och opinion också innehålla känslor och egenupplevda erfarenheter.