ÅSIKT

Tillbaka i 90-talet – på gott och ont

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

I onsdags morse stod det klart att det var 90-tal igen.

Dolph Lundgren ska leda melodifestivalen.

Det har kommit en ny bok om skivaffären Pet Sounds.

Sofi Fahrman har korat flanellskjortan till höstens plagg och själv har jag peppat barnen att leka hitta-mammas-cowboyboots på vinden.

90-talet tjuvstartade redan 1989 med Berlinmurens fall och utgivningen av ­Nirvanas ”Bleach”, två högtider vi har haft anledning att fira i veckan.

Men 90-talet var inte bara Glenn Killing, pesto, Jamiroquai och Jennifer Aniston-frisyrer.

Veckans protester i Vellinge mot att ensamkommande flyktingbarn ska placeras på vandrarhem i kommunen är ett bistert eko från 90-talet när attentat mot flyktingförläggningar gick på rutin, Ultima Thules vitmaktmusik letade sig in i våra medvetanden och populisterna i Ny Demokrati tog sig ända in i riksdagen till tonerna av Paul Paljetts ”Drag under galoscherna”. I morgon här på debattsidan förklarar Bert Karlsson varför han, Ian Wachtmeister och partiet inte var främlingsfientligt. Alldeles oavsett det är vi många som minns hur grodorna hoppade ur medlemmarnas munnar. Partiledaren Vivianne Franzén hann göra flera rasist­anstrukna uttalande, bland annat om skräckscenariot att svenska skolbarn kommer tvingas vända sig i bön mot Mecka om islam tillåts växa som religion i vårt fina land. Tidigare i höst rapporterades att ett femtiotal ungdomar i Vännäs samlats utanför ett hyreshus och ropat glåpord och slängt stenar mot invandrarfamiljer. Skillnaden mellan Vellinge och den lilla västerbottniska järnvägsknuten är att Vännäsborna efter lynchmobbens attack gick man ur huse för att visa sin avsky mot främlingsfientlighet och rasistiska aktioner.

Det har vi inte sett i Vellinge. Där ser vi människor som hukar i rädsla för det främmande och som använder sina egna barns säkerhet som skäl för att inte ta hand om andras. Jag har läst igenom en stor del av de kommentarer som kommit på artiklarna om de ensamkomna flyktingbarnen som publicerats på aftonbladet.se. Många skriver att det inte är barn som anländer, eftersom flera av dem är sexton år. Många skriver också att det minsann kostar att ta sig till Sverige, alltså måste barnen komma från besuttna familjer. Få uppmärksammar vilken total kris den förälder står inför som tvingas skicka bort sina barn till okända länder och till okända människors godtycke.

I en essä i Dagens Nyheter i tisdags skrev historikern Ingrid Lomfors om de tiotusentals judiska barn som under andra världskriget skickades från Tyskland av sina föräldrar. Sverige tog sig motvilligt an 500 av dem. Att Sverige inte var ensamt i sin brist på ansvarstagande ursäktar inte vår inhumana hållning. Inte då och inte nu. Vellinge korades av tidningen Fokus i år till Sveriges andra bästa kommun att leva i. Att Skåne­idyllen har sällskap av 158 andra kommuner som inte heller tar emot ensamkommande flyktingbarn, förlåter inte det snåla beteende som en av Sveriges rikaste kommuner upp­visar. Det visar bara att vi har gamla problem som kräver nya, modiga lösningar.

Karin Magnusson