ÅSIKT

Djuraktivisterna har blivit medieproffs

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Svinet har dominerat debatten i veckan. Dels som i svininfluensa, dels i diskussionen om djurhållning. Bilderna som pumpades ut under tisdagen var vedervärdiga men borde inte överraskat någon. Vad har vi envetna köttätare inbillat oss? Att den storskaliga köttindustrin består av glada grisar som bökar i tjocka lager av fallfrukt, halm och hushållsrester som pigan Lina kastat ut?

Det intressanta med grisgenomslaget den här veckan är hur djurrättsaktivisternas nya proffsiga mediestrategier visat på positivt resultat. För dem och förhoppningsvis i förlängningen också Sveriges grisar.

I fredags för en vecka sedan blev jag kontaktad av en tjej som undrade om jag var intresserad av en debattartikel om grishållning, i anslutning till att det skulle vara en Grisföretagardag i Jönköping på tisdag. Jag ska erkänna att jag först mest garvade åt att det finns en Grisföretagardag. Men texten var bra, den satte fokus på vanvård och hyckleriet inom svensk storskalig grisindustri, som har en tendens att slå ifrån sig kritik med ”I Danmark är det mycket värre”.

Vi bestämde oss för att köra artikeln på tisdagen, samma dag som grisföretagarna skulle mötas på Elmia i Jönköping och bland annat lyssna på peppsamtal med rubriken ”Att göra det omöjliga” med äventyraren Ola Skinnarmo. Ett gott ord i rättan tid skulle det visa sig när avslöjandet briserad i Ekot på morgonen samma dag som grisalliansens möte. Swedish meats ordföranden Lars Hultström hamnade i fokus sedan bildmaterialet visat omfattande vanvård från just hans gård, bland annat bilder på grisar som tuggade på en uppsvälld död kompis.

Hultström gjorde vad instinkten nog säger inledningsvis till alla som hamnar i blåsväder. Han läste in ett meddelande på telefonsvararen där han sa att han tagit time out. Aktuellt lyckades få tag i Hultström i ett nyskrubbat grisstall där väggarna fortfarande blänkte från högtryckstvätten. Med en kulting i famnen och ett pressat uttryck sa han att ungefär att förhållandena oftast var bra men kunde bli ännu bättre. Det är inte en vild gissning att det skrubbades febrilt på fler gårdar än Hultströms.

Det var djurrättsalliansen som låg bakom debattartikeln som fick rubriken ”Ett liv som gris är inget liv”, och som undertecknades av bland annat Charlotte Perrelli. Tjejen som ringde mig och sålde in artikeln visade sig vara en av de aktiva inom Djurrättsalliansen, Lina Flyrén, och jag kan bara konstatera att hennes och hennes kamraters hantering av den här frågan får de flesta proffskommunikatörerna i Sverige att framstå som lallande praktikanter. Flyrén och co gjorde alla rätt. Planterade artiklar som de krokade på en aktuell händelse, fick med sig Ekot och dominerade nyheterna dagarna efter. Ja, och innan dess ägnade de två år åt att kartlägga grisarnas vardag på svenska bondgårdar.

Djurrättsorganisationer har tidigare mest gjort rubriker för att de släppt ut minkar, hällt färg på pälsaffärer och brutit sig in på forskningsavdelningar som använder sig av djur.

Man kan snabbt konstatera att Djurrättsalliansens taktik visat sig mer lyckosam. Fokus hamnade på villkoren för grisarna i den storskaliga köttindustrin, inte på metoderna, som tidigare hamnat i förgrunden när de ljusskygga djurrättsextremisterna slagit till.