ÅSIKT

Trivseljournalister gör tråkiga tidningar

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

I senaste numret av tidningen Vi deklarerade chefredaktör Anneli Rogeman att det samtida månadsmagasinet inte kommer att skriva om månadens största händelse, det kungliga bröllopet. Inte heller ska man bevaka Sverigedemokraterna. De angivna skälen går att koka ner till att både Sverigedemokraterna och kungahuset är något tidningen inte gillar.

Det är en intressant princip som dragen till sin spets skulle ge oss både trist journalistik och ett skrämmande samhällsklimat.

Aftonbladet Debatt publicerar ungefär 50–70 texter varje vecka, i papperstidningen och på nätet. Vissa texter garvar man åt, vissa gör en irriterad och andra gånger håller man med debattören.Somliga texter flyger utanför ens intresseradar.

Men vår uppgift är inte att hålla med om allt vi publicerar. Vi förhåller oss till nyhetsflödet och debatterar det vi vet eller gissar intresserar våra läsare.

Denna vecka har dominerats av Ship to Gaza.

I tisdags, dagen efter den israeliska attacken mot hjälpkonvojen, publicerade vi en text av Staffan Granér och Mikael Löfgren från Ship to Gaza. Den genomsyrades av ett återhållet raseri över israeliska arméns våld mot aktivisterna, var allt igenom välargumenterad och avslutades med krav på bland annat att dödsskjutningarna måste prövas i internationell domstol.

I onsdags publicerade vi en text av Israels ambassadör i Sverige, Benny Dagan. Också hans text var glasklar. Ship to Gaza bar inga aktivister utan motståndare till fred. Inga våldsamheter hade ägt rum om inte den israeliska militären först hade attackerats med järnrör.

Man skulle kunna tro att skribenterna levde i parallella universum. Artiklarna gav två olika skildringar av det inträffade och landade i helt olika slutsatser.

När det inledande nyhetsflödet har lagt sig kommer debatten kring det inträffade att bli både viktig och svår. Viktig eftersom Israels agerande får konsekvenser för resten av världen. Svår eftersom viljan att missförstå motståndarsidan är stor.

Veronica Palm (S), vice ordförande i riksdagens socialförsäkringsutskott, bloggade om sin förtvivlan över det inträffade. Hon citerade en vers ur en gammal Björn Afzelius-låt där han sjunger om hur bomberna faller över Palestinas barn och också ställer frågan ”vem De Utvalda ska bränna nästa gång”. Nästa blogginlägg blev ett långt förtydligande om att Palms önskan om fred och frihet rör alla folk och att inlägget inte på något vis skulle tolkas som vissa debattörer på nätet hade gjort, på gränsen till antisemitiskt.

Muf-ordföranden Niklas Wykman uppdaterade sin Facebookstatus på måndagsmorgonen: ”Det är lättande att Hamas nu inte får det besök de hade förväntat sig. Det är en seger för hela Gaza!” Ett uttalande han senare nyanserade. Han uttryckte då sin besvikelse över Israels agerande och kallade på Muf:s hemsida det som hänt för ”tragiskt och djupt beklagligt”.

I debatten om hur Israels agerande ska mötas från omvärlden kommer folk att stå på olika sidor och vara tvärsäkra.

Men att människor tycker saker vi inte håller med om och att det händer saker vi inte gillar kan aldrig vara skäl till att det inte ska belysas och diskuteras.

Det är en journalistisk hållning som – möjligen – funkar på tidningen Vi.

Karin Magnusson